Ultralånga 2015

Så var det åter dags för årets orienteringshöjdpunkt: Ultralånga FM! Detta år fick vi njuta av Vehkalahden Veikots banor i Turkia, som marknadsfördes som terräng växlande mellan bra och utmärkt. Banorna å sin sida utlovades att de knappast gå till historieböckerna som för korta eller för lätta, enligt banläggaren själv. 26,3km och 41 kontroller

Start-10

Vid start pratade jag lite med Leo, som jag kommit i mål med två år i följd, och han meddelade att formen var om möjligt ännu sämre än tidigare år. Startskottet sköts med hagelbössa och gick examplariskt, mycket tack vare funktionären som räknade ner till start åt skytten. Efter som båda hade hörselskydd var ljudnivån tillräcklig för att startfältet skulle höra 5-4-3-2-1-PANG! Berättade första kontrollsiffran åt grannen och vi hade samma, så vi följdes åt en bit och rundade till höger om sjön. Kontrollerna var rätt synliga och terrängen fin. Från 2an hade jag långa gaffeln men tog det lugnt och sansat. Då finns det ingen som tar en, man e kung-kung-kung i baren... Ny gaffel efter 5an, så lyckligtvis orienterade jag själv ännu. Blev omsprungen av en noggrann orienterare som jag lät dra 7-8 avståndet medan jag funderade på varför skorna skaver och hur stora skavsår jag kommer ha efter 26,3km. Han undvek alla stigar med motiveringen att det inte lönar sig i sånhär terräng, så jag lämnade honom vid 8an och rundade via vägen... Vann tydligen ca 10s på mitt vägval för vid 9an kom han till kontrollen när jag var på väg bort. Bommade 10 till vänster och kom sedan in till första kartbytet. Gel och glögg vid självservicebordet, sedan vidare med nya kartan.

11-19

Rundade denna gång till vänster om sjön, fastän 1an var längre söderut än 11an. Orienterade hela kartan själv och sökte bara 13 och 15 lite längre än optimalt. Mötte en haltande orienterare med blodigt knä, som tydligen avbrutit och var på väg mot målområdet. Jag frågade om han klarar sig eller behöver han hjälp, men han intygade att han kan ta sig till mål för egen maskin. Skoskaven gjorde sig påmind alltid på vägavsnitt, men när man möter blödande människor känns det onödigt att klaga. Vid vätskekontrollen till 16 frågade jag vilken väg eliten hade tagit, men flickorna svarade fnissande att de inte visste. You raise me up to more than I can be... Bommade 10/19 till höger denna gång och fick följa snitseln tillbaka opp till kontrollen. Frågade en arrangör vad klockan är och han svarade halv två. Vecklade opp tredje kartan och började räkna km-hastighet och estimerad sluttid medan jag tryckte i mig en gel, astmamedicin, bytte vattenflaska i bältet och drack lite glögg. Tog ett tuggummi och förklarade åt en undrande arrangör att slemmet blir mindre trögflytande med tuggummi.

20-Mål

Rundade även denna gång till vänster, men mera av slumpen än ett medvetet val. Märkte jag inte var fokuserad och försökte skärpa mig och funderade vägval till 21. Bommade 22an och började känna mig ordentligt sliten. Benen gjorde ont när jag sprang i skogen och fötterna när jag sprang på väg. På väg opp till 23an, mitten på fjärilsgaffeln, så började jag känna av kramp i vänster lår. Tog en nypa salt och försökte memorera omgivningen för att lätt hitta in från andra hållet. Fjärilen gick i det närmaste felfritt, men farten hölls ner av rädsla för kramp. Ser två andra orienterare när jag tar mittenkontrollen sista gången och styr kosan mot 30, som jag hittar utan problem. Med tanke på känslan i mina lår så beslutar jag springa på väg så mycket som möjligt på väg till 31. Skoskavena kändes ordentligt, men tyckte inte det påverkade farten nämnvärt. En av de två andra kommer ikapp mig på vägen och jag hälsar glatt och frågar om det är ogafflat resten. Jag hör inte vad han svarar, men följer efter oppför backen mot 31an. DÅ hugger krampen till i vänster lår och jag får inte benet böjt alls, för musklerna lyder inte medan det bränner och drar. Plockar fram saltet och fortsätter framåt genom att gå uppåt med höger ben och sedan dra vänster ben bredvid, medan jag kastar in en nypa salt och hoppas på snabb lindring. DÅ börjar höger lår krampa lika hårt som vänster och tårarna börjar rinna av smärta. Jag är nu totalt orörlig och tittar bakåt ifall vägen med vätskekontrollen skulle synas och därifrån få hjälp till tävlingsområdet. Konstaterar det är lika omöjligt att ta sig neråt som uppåt och förblir stående. Kastar in mer salt, gel, salt, energitablett, salt och dricker ur ena vattenflaskan. Känner att det börjar lätta och kastar in ännu mera salt medan jag vecklar ut kartan. Fortsätt eller avbryta?

Värsta smärtan har släppt så jag bestämmer mig att åtminstone ta 31an. Torkar tårarna och fortsätter lätt illamående gå framåt. Haltandes bommar man sällan en kontroll man redan varit till två gånger tidigare, så vid 31an fortsätter jag framåt. Nära 32an ser jag en annan orienterare och frågar om han söker samma, för jag är inte säker om vi har gaffling. Han har samma som mig och frågar varför jag suckar och stönar så mycket, när vi nästan är på slutrakan. Jag berättar att båda låren krampar, skoskav och det inte känns alltför lätt. Han plockar fram en påse magnesium och ger åt mig, medan vi tillsammans tar oss mot 32an. På väg mot 33an börjar jag tappa fokus, men tänker att så länge vi är tillsammans kan det inte gå så illa. Vi bommar 34an fastän farten inte ens kan kallas rask promenad. Något springsteg försöker vi med, men båda är så trötta att efter 2-3 steg hamnar man gå igen. Kommer på jag har en energitablett i bakfickan än, som jag inte tog vid vätskebältestömningen före 31an. Kastar in den och dricker lite vatten på, men det snurrar i huvudet lika mycket fortfarande. Ser skrämmande mumintroll bakom varje buske och känner ångesten komma krypande. Medan vi kravlar oss opp till 36an funderar jag hur jag ska förklara att jag snart kollapsar och han inte kan lämna mig här. Upprepar meningen om och om igen i huvudet.

Aah vätskekontroll! En ofattbar glädje infinner sig när jag ser att vi kommer passera en vätskekontroll på väg till 37an. Tar jag mig dit så kan ju personalen där ta hand om mitt kollapsade jag och behöver inte belasta min kamrat. Svänger känslan såhär snabbt kan jag nog säkert släpa mig ända till mål... och sportdryck på vätskekontrollen så orkar jag hur lätt som helst... Positiva tankar nu bara så kanske jag inte faller ihop vid nästa tuva. Sportdrycken vid vätskekontrollen var mycket svagt blandad, så jag häller i mig 3 muggar. Brukar annars undvika arrangörens sportdryck, men i desperat behov av energi gör man undantag och med såhär lite kvar borde ju inte magen hinna ställa till med alltför stora bekymmer. Stupen och skrevorna är mycket fina vid 37an och Kari, som min kamrat heter skämtar att vi turistar för utsiktens skull, när vi börjar söka kontrollen ett stup för tidigt. När vi stämplat och svänger ner mot 38an ser jag en annan orienterare på kalhygget. I believe I can fly... Vi är inte ensamma, säger jag och pekar. Nä och det finns åtminstone en bakom oss ännu, svarar Kari. Ner från 38an meddelar jag att nu måste vi börja springa, när det bara är stig och väg kvar. Vår officiella långspurt börjar, tassandes på styva ben. Lyckas inte riktigt komma opp i snabblufs-hastighet, men ändå börjar vaderna krampa lätt. Skoskaven känns i sammanhanget oväsentliga. Rundar onödigt långt till 39 och uppför hamnar vi gå för att inte benen ska krampa. Kari börjar gå även nedför, men jag säger att om han inte skärper sig så kommer jag spurta ifrån honom på upploppet. Och så måste vi kasta vätskebälte/ryggsäck för slutspurten, meddelar jag.

Vi kommer joggandes till nästsista kontrollen, Kari stämplar först och när jag stämplar märker jag att kodsiffran inte stämmer. Vi är vid stenen nedanför och vår kontroll ska vara fast i stupet. Jag hojtar till Kari och kollar uppåt för att försöka få syn på kontrollen. Vi kämpar oss upp mot stupet och får syn på kontrollen. Vi stämplar samtidigt och jag konstaterar hur nära det var att bli diskade efter 5 timmars kämpande. Staplar neråt tills sista kontrollskärmen syns och tar riktning rakt på. Kari joggar på ett upptrampat stråk och jag hamnar i riset bredvid. Eftersom min knän inte lyfts utan att låren krampar, så går jag in bakom Kari igen. Säger att nu borde han kasta vätskeryggsäcken, men han verkar inte göra några försök. Jag behåller mitt bälte på också, mest för att jag inte skulle orka hämta det efteråt. Anser mig moraliskt inte ha rätt att slå min räddare på upploppet, men en ordentlig kamp vore på sin plats i alla fall. Kari stämplar först och när jag ska stämpla klantar jag med EMITen så han får några sekunders försprång. Dessa sekunder kan jag inte ta ikapp utan att låren totalkrampar så jag nöjer mig med en märkbar tempoökning, vilket Kari svarar på bra. 5 timmar 3 minuter och 30 sekunder med en fin avslutning. Resultat: 48e av 67 startande. I detta skede kändes det overkligt att jag vid flera tillfällen övervägt att avbryta.

Byter på torra kläder och med lite hjälp av en vänlig arrangör får jag även av mig skorna. Trots kramper, blåsor, illamående och lite blod, så konstaterade jag att detta evenemang även bör prickas in i kalendern för nästa år.

Inför orienteringssäsongen 2015

Vissa kanske har börjat sin orienteringsäsong redan, men ännu förra veckan var det skidsäsong i min träningskalender. Skidsäsongen innehöll bland annat Dolimiten Lauf, både klassiskt och fristil, samt Finlandia Hiihto klassiskt. Allt med äran i behåll och utan större framgångar. 261km totalt, varav 134km tävling är knappt godkänt men förståeligt med tanke på snöläget.

Vi blickar framåt
Sibbo Vargarna, OK Orient och Akilles OK har slagit ihop sig till en gemensam representationsklubb, så numera kommer det stå OK Trian på min tävlingströja. Kollade tävlingskalendern och gjorde ett par stora riktlinjer.
1) Jag ska göra ett försök att komma till 10-mila, helst långa natten
2) Jag ska skida Vasaloppet 2016
3) Som följd av punkt 2 kommer en del av länkarna vara på rullskidor efter Jukola

Min tävlingskalender blir då ungefär såhär:
3.4. Billnäs, Skärgårdsträffen 4.4
11.4. Kevätyön viesti (här borde jag visa mig tillräckligt hård inför 10-mila)
18.4. Ankkurirastit, Siljarastit 19.4
25-26.4. Finnspring
1.5. Vappurastit, Uudenmaan Rastipäivät 2-3.5
9.5. 10-mila
14.5. Prisma rastit
16.5. Karkkirastit
31.5. Rautiarastit
6-7.6. Suunto games
13-14.6. Jukola
27.6. Vierumäki trail marathon
25-26.7. Sisäsuomen rastipäivät
3-8.8. Tallinn O-week
edit: 8-9.8 FSOM (ifall Kicken vill få stryk)
5.9. Höga Kusten Trail
10.10. 25-manna
18.10. Ultralånga FM

Många av dessa är osäkra och beroende på sällskap samt resor kan det komma till flera

Ylös, ulos ja lenkille!

Kytäjä Ultralånga

Efter att ha laddat opp hela orienteringssäsongen för en enda tävling, hade jag konstigt svårt att sätta ett klart mål för årets ultralånga FM. Tids- och placeringsmässigt är det svårt att sätta absoluta mål, men kvällen innan fick tränare-Axling ett SMS: Tid snabbare än 2x vinnaren, placering bättre än 45e (2013 placering) och inte sist.

Före start:
Temperaturen -6 på morgonen gjorde att även den hårdaste H21-orienteriare drog på sig craft-skjorta under tävlingströjan. Åt min morgongröt samt förvandlade gårdagens potatismos till omelett. Ca 1h bilfärd till TC, inräknat att Maxi glömt EMIT och vi hamnade svänga tillbaka strax om Nickby. Klädval var det hetaste ämnet på TC och kön till bajamajorna var lång. Träffade på NOKs starke man Viljam, som inte packat opp sina orienteringsskor efter 25-manna så de var genomblöta och iskalla. Hälsade på min kompanjon från förra årets Ultralånga, Leo, på startlinjen och skämtsamt sa att vi ses på upploppet. Hur rätt jag hade visste jag inte då...

  

K-1:
Vid startskotten delades fältet upp i 3 klungor och jag gick höger. Tempot var som vanligt högt, men jag bestämde mig att hänga på åtmistone tills jag får tillbaka känseln i fingrarna. Terrängen var onödigt bökig för att springa så fort och när vi kom ut på stigen började flickor springa förbi. Sprang förbi vätskekontrollen utan att dricka och fortsatte vägen rakt. Rätt nära 14 över träsket men kom efter det för långt norrut och fick fast mig igen vid träsket ovanför 31an, via Piilolampi, en liten krok i ringen och Leo kommer förbi och stämplar före.

1-3:
Springer med Leo och diskuterar vägvalen till 1an. Orienteringen känns lätt fastän höjderna är småklottriga på 1:15 000 kartan.

3-5:
För att undvika lämna efter i salmiaken ökar jag tempot över mossarna, samtidigt som jag försöker hålla fötterna torra och Leo lämnar efter. Lugnt och säkert tar jag kontrollerna och stannar på ett glas iskallt vatten.

5-8:
Victor kommer in till vätskekontrollen medan jag joggar iväg. Han hade sprungit förbi 1an i tron att den var gafflad och inte hans, så han svär lite över detta. Han har samma slinga på salmiaken, fastän han redan sprungit ena, så jag hänger efter i det lite högre tempot.

8-10:
Victor svänger mot 13 och jag mot min 9a. Har sällskap av några juniorer och plötsligt kommer damernas tätklunga förbi... Stämplar före jag stannar på dricka och arrangören erbjuder VARMT vatten, som han sparat i sin personliga termos till damtäten.

10-12:
11an går förvånandsvärt bra via mossarna, men bommar istället ordentligt på 12an, ca 10min fastän jag varit via den med Victor tidigare.

12-15:
Vätska och säkert till 13, via mossen opp till 14 och kötta till 15. Frågar på vätskekontrollen vad klockan är och räknar på något vis att jag sprungit helt bra: 0-7-15-22-30-37... 2/5 på dryga 2h... 5h i mål?

15-24:
Salmiak nästan helt ensam och bommar friskt. Huvudet kan inte koppla ihop kartan med varken omgivning eller riktning. Citatet "Jag är GUD!" från filmen "Naken" är det enda som snurrar i mitt huvud, på repeat. Vad hände med musiken?

24-25:
Riktning vägen, löpningen känns rätt bra än och pustar ut att salmiaken äntligen är över. Stannar vid vätskekontrollen och dricker. Frågar om Leo kommit förbi redan, för så friskt bommade jag i salmiaken att vem som helst skulle kunna slinka förbi. Han är tydligen bakom ännu, så lämnar hälsningar att det inte går att avbryta i detta skede mera. Får till svar att vi nog borde skynda oss förrän målet stänger, för klockan är redan 15. Försäkrar att vi nog hinner och säger skämtsamt "Olen selvästi voittamassa tätä, kun muut ei näy missään enää" när jag joggar iväg mot första hjälp. "Sull on selvästi oikea asenne, mutta suunta on eri asia..." Tittar på kartan och svänger tillbaka. 25an var inte alltför svår med upptrampat spår in, men vänster framlår krampar nu lätt i backarna.

25-26:
Ut från kontrollen på riktning och framlåret meddelar att om det finns möjlighet att runda så är detta att föredra. Är inte säker om jag hamnade utanför kartan här, men får inget att stämma upp från mossen. Alla stup ser likadana ut, beslutar mig för att börja om söderifrån, men varje stup som tar slut ser rätt ut och jag börjar söka. Ca 15min inom samma tum på kartan...

26-30:
Stannade och lugnade nerverna/pissade ett par meter från kontrollen, så jag inte skulle missa ifall någon/Leo kommer förbi, men helt tyst i skogen. Riktning 27 och konstaterar än en gång att mossarna stämmer bättre än höjderna. Mossen mot stigen, stigen via sjön och söderut. Känns tryggt med stig så jag fortsätter till korsningen mot 30. Opp mellan backarna och försöker läsa stup som alla ser likadana ut. Morrar för mig själv och kryssar på random runt i omgivningen. Plötsligt kommer en annan orienterare emot. "Öööööh..." "Joo, toss takana" Vild av iver att äntligen se någon annan dundrade jag iväg i riktningen min vän kom ifrån, stämplar och kämpar mot kramper och andra spöken för att få rygg på honom. Möter Leo, så jag stannar och förklarar var 28an är. Inser att jag inte kommer ikapp så hamnar orientera själv till 29an, vilket naturligtvis blir en liten bom. Fast besluten att inte bomma 30 följer jag vägen och sedan säkert via kärret in.

30-32:
31an går dock inte lika bra, utan jag hamnar söka på flera olika kärr, förrän jag hittar det största och därifrån lyckas hitta. Väg och vätska, men arrangörerna håller på att städa undan. Jag frågar klockan, de skriver opp startnummer och frågar om jag sett andra. Jag säger Leo är på väg och köttar vidare. Vad stark jag känner mig på väg! Viker in och tangerar det förbjudna kärret, lätt. Bommar ändå 32 och hamnar söka en stund.

32-33:
Tar det försikigt nu i backarna och huvudet lyckas fokusera max 5s åt gången. Går aningen ryckigt när jag glömmer vad jag håller på, stannar kollar kartan, kollar framför mig, kollar kursen, fortsätter och glömmer. Kommer opp på backen och tycker mig vara nära, så jag börjar söka. Lite fram, lite tillbaka, lite hitåt, lite ditåt... Då ser jag Leo slött joggande. M:"Hei! 32, eikö?" L:"33!" M: "Niin...niin!" Lägger mig bakom och försöker utvärdera läget. Leo orkar knappt jogga och jag skulle inte hitta en kontroll fastän den skulle hänga framför näsan. Vi hittar 33an...

33-35:
Tar riktning mot vägen men Leo lämnar direkt efter. Jag litar inte på egen orienteringsförmåga och frågar om han inte får kallt när han nästan bara går. Han meddelar att energin är helt slut och funderat på att avbyta flera gånger. Jag kollar fickan och fiskar opp mina sista 2 påsar gel, ger en åt Leo, kollar kartan och tar den andra själv. Jag springer snabbare, men Leo kommer rakt på kontrollerna, så jag springer före men korrigerar kursen enligt vad Leo gör. Stämplar 34an. Det kommer en pigg orienterare emot som undrar om jag sett någon annan. Jag pekar på Leo och frågar om det saknas fler. Tydligen är det oklart med en löpare till, så han rekommenderar att vi använder stigarna nu eftersom han kom rakt genom riset. 35an stämplar jag före Leo, fastän han definitivt hade bättre mikrovägval. Ner till vätskekontrollen och frågar vad klockan är. 17:20 och jag konstaterar "Ehditään vielä" och kollar vart Leo lämnat.

35-Mål:
Ojdå, Leo hade ökat tempot och stannade inte på dricka så han hade arbetat opp ett litet försprång. Väglöpning är fortfarande lätt så jag kämpar mig ikapp före vi ska svänga in mot skogen till 36an. Jag meddelar vad klockan är och följer en upptrampad stig in i skogen. Jag är osäker och hamnar stanna flera gånger och läsa kartan, men Leo lämnar bakom mig. Läser även in om det finns möjlighet att börja spurta, men konstaterar det bäst att avvakta ännu. Stämplar 36an och fortsätter på samma stig, men är osäker vilket vägval jag ska göra om stigen delar sig. Stigen blir lite större så jag känner det är läge att öka försiktigt. Kommer lite för långt fram, men när jag märker det, har inte Leo ännu hunnit vika av heller och jag ser kontrollen. Känner av farten och kommer rätt lätt först till stämplingen, men med Leo tätt efter. Ökar ännu lite och benen protesterar inte ens, vänder mig om och märker att med denna fart lämnar Leo redan. Springer stabilt och tittar över axeln ett par gånger medan jag försöker på ögonen på målstämpeln bland jobbande och hejande arrangörer. Vinsten över Leo är ett faktum även detta år och nöjda går vi mot resultat-avläsningen... 58e plats, tid 6h 4min 29s och +3h 26min 50s till vinnande Boström

Efter mål:
Högtidligt överräcker en arrangör varsin smörgås åt oss och vi diskuterar slutdelen av banan. Jag är nöjd att ha klarat åtminstone ett av tre mål för dagen. Konstaterar att rum för förbättring finns främst inom orienteringstekniken och disciplinen. Leo lovade att han ska vara med även nästa år, så vi ser fram emot nya dueller av det längre slaget.

Hungaria Cup 2014

Eftersom jag ensam gav mig iväg på detta äventyr tänkte jag lägga in mina memoarer här, så även andra kan ha glädje av mina lärdomar.

Före start:
Till viktiga bakgrundsfakta hör att jag på FSOM långdistansen vrickade foten halvvägs och haltade mig i mål, samt tvingades avstå från en plats i SVs ärorika HD-lag. Efter att konsulterat självaste Robocop, gav jag mig iväg och köpte vriststöd. Vristen var ännu blå och svullen när vi gav oss iväg torsdag 14.8, men kunde gå bra utan smärta. Första morgonen for jag iväg opp i kullarna bakom och stödet fungerade bra, så länge man tog det makligt nedför. Lördag-Söndag gick till bröllop och återhämtning, men på måndag var jag igen ut i den kuperade terrängen och testade foten. Måndag kväll for vi till Budapest och märkte på kvällen att mitt körkort saknades. Eftersom det är väsentligt att ha när man ska hyra bil blev känslan något olustig. Hursomhelst lyckades jag skaffa en underbar VW Up på tisdagen och gav mig iväg mot Matrafüred. Väl där skulle jag plocka fram orienteringsskorna så inte hela väskan skulle stinka pedalsyra. Då kom jag ihåg att de lämnat på balkongen i lägenheten i Budapest. Helt om tillbaka till Budapest... via fel gata (finns flera med samma namn) och sedan fel namn på gatan bredvid, så tog batteriet slut och jag var utanför Budapest helt utan navigator. Med lite tur hittade jag lägenheten och kunde åka tillbaka och fokusera på morgondagens tävling.

Dag 1:
Vaknade i gymnastiksalen lite före väckning och for iväg för att söka morgonmål. Eftersom det var helgdag så var allt i hela landet stängt så jag for iväg mot dagens tävlingsplats. Fick köpa 3 korvsmörgåsar före de ens öppnat försäljningen, men 11km springer man inte utan en ordentlig frukost. När jag vid starten fick kontrollbeskrivningarna såg jag att det var 31 kontroller och min hyrda SI-8 bara kan lagra 30 stämplingar så blev jag lite nervös. Vet inte om det berodde på detta, men drog till med en flera minuters bom på 1an redan. Mitt försiktiga tempo och ett par bommar till gjorde att jag låg sist från start till mål. Blev stiftklämma på upploppet då SIn inte tog emot mer kontroller, så ingen spurttid. Totalt 11e

Dag 2:
Hade kvällen innan anmält mig till Beer Relay, men lämnat allt utom mitt eget namn öppet. Före första start kommer ett sällskap och sätter sig ner bredvid mig och en av dem dricker en öl så jag frågade om han tänker springa idag. Jo, svarade han, i Open A. "Do you have a team for the Beer Relay?" var den självklara följdfrågan. Zsolt, som han hette, blev lite osäker när han hörde att jag sprang elitklassen, men jag försäkrade honom att vi nog platsade i samma lag. Glad och nöjd gick jag mot start och eftersom kartan var på samma snabblöpta terräng som igår kändes allt vant och naturligt. Inga större missar och riktigt bra fart hade jag lyckats slå 3st på den knappt 6km långa banan. Blöt, lerig och totalt 10e. Denna dag var även min födelsedag så efter vinprovningen i den lokala vinkällaren blev en öl eller två. Jag träffade på 2 belgare som också tyckte om öl och fick en "Satan Red" som bryggts i den enas hemby. Den skulle dock sparas tills jag hade kylskåp och glas.

Dag 3:
Lite sliten men ändå i toppform startade färden mot starten dag 3. Dagens medeldistans hade en riktig rivstart, med 80m klättring från K till 1an. Började ångra några av gårdagens öl när pulsen var som högst, men det skulle snart jämna ut sig. Efter 1an började vi runda backen och detta var för tufft för min stukade vrist, så jag hamnade gå. Efter 5an var det värsta över men lyckades inte ta in det jag tappat och slutade 12a. 82 min på 6km och 9e totalt.

Dag 4:
Laddad till tusen efter gårdagens svaga insats och hoppfull att den lite långsammare terrängen skulle gynna mig for jag till tävlingsplatsen. Tejpade för säkerhetsskull båda vristerna och med vriststödet ovanpå kändes det som om jag gipsat högerfoten. Mitt hopp blev dock kortvarigt när banans 5 första avstånd var genom taggbuskarna i djävulens egen trädgård. Med blodiga armar och ben försökte jag sedan rädda vad som räddas kan av dagens bana och kom i mål nästsist. 6km på 78min. Dessutom diskade Teo Valentin sig, antagligen ett taktiskt drag för att spara sig till Beer Relay, så jag klättrade till 8e i totala tävlingen.

Beer Relay:
Somnade nästan direkt efter jag kom tillbaka till skolan där jag övernattade, för att samla krafter till kvällens drabbning. Zsolt och jag hade taktikpalaver och beslöt oss för att dricka snabbt och följa efter någon som orienterade säkert. Jag sprang första sträckan men kom iväg dåligt i drickandet, rev åt mig en karta och följde de ca 5 löparna som kommit iväg snabbare. Fick fast mig på kartan och insåg att jag hade följt mot fel 1a, svor till och svängde nästan 180 grader mot egen 1a. Många hade tydligen gjort samma miss och vi satsade fullt på att komma ikapp täten. Hann aldrig ikapp täten och farten gjorde att jag kom in till fel 4a också. Växlade väl som 10-12 och hoppades att Zsolt skulle ha bättre drag än mig. Belgarna, som bara var åskådare var helt vilda av förtjusning, men ingen av dem hade räknat hur mångte vi var eller hur långt efter täten vi var. När sedan första 8a kommit i mål inom en minut blev det en lång väntan på Zsolt. 16e, 5:59 efter täten och nästan 5 minut till kvartsfinal i jaktstarten. "This is not possible to gain back by only drinking fast, we need to run faster also", sa jag åt Zsolt medan vi joggade loss benen. Drack mig förbi norrmannen före och sprang sedan ett felfritt lopp. Hade inte tagit många placeringar, men kom tydligen in till växling lite snabbare än beräknat för Zsolt såg mäkta förvånad ut när jag vrålande kommer på upploppet. Räknade lag och minuter och började förstå att nästa öl jag dricker är loosers beer. Zsolt var även han nöjd med sitt lopp, fastän vi påpekade att han blivit omsprungen av ett damlag jag passerat på min sträcka. Finalen avgjordes redan vid första drickningen när ena lagets löpare inte lyckades hålla ner mer öl, trots olidligt långsamt tempo. Även i bronsmatchen förekom uppkastning vid drickabordet, men alla fullföljde ändå loppet. Kvällen avslutades med dans, otaliga öl och glada miner.

Dag 5:
Löparna från den arrangerande klubben hade alla varit muntra under veckan när jag påpekade att längsta etappen löps dagen efter Beer Relay, men denna morgon var i alla fall inte jag munter. Försökte desperat återställa vätskebalansen medan jag packade ihop mina saker och for mot start. Försökte intala mig själv att en rejäl frukost och massor med vatten skulle ge mig tillräckligt bränsle för att orka ända till slut. Började försiktigt och lyckades hålla ihop orienteringen någotsånär första halvan av loppet, med bara en större bom på 6an. Båda vätskekontrollerna var också i början så jag kände mig pigg och glad när jag styrde iväg mot 13e kontrollen. Stor bom men ingen panik... Stor bom på 17e, minikramper och har mycket svårt att fokusera... Stor bom på 21an och känner mig helt orkeslös när jag vecklar ut kartan... NEJ, vi ska avsluta banan i djävulens trädgård idag. Avbryta? NEJ! Gråta? Kanske, om det hjälper... Beslutar mig dock för att spara på den lilla vätska (och salt) jag har kvar i min kropp och börjar nynna "You raise me up" istället för att gråta. Orkar inte väja för taggbuskarna mera och river till med riktigt bra tider i det delvis upptrampade helvetet. Prisutdelningen är i full gång när jag kurvar in på upploppet. Stämplar i mål och får lappen med mellantiderna. 3h 27min på 12,5km är ingen vidare bra tid, men jag skiner opp som en sol av att få ett godkänt resultat en dag som denna. Duschen var bortplockad och maten slut, så 3 äpplen och 2l vatten får jag i mig förrän jag staplar mot bilen och byter om. 8e på dagen och 7e totalt i M21E är med beröm godkänt på min skala.
http://mtfsz.hu/versenyinfo/8596_e_hk_12345nap_osszetett.html

//Mathias

Snart bär det av...

Livet som kombinerad alpacka-farmare och orienteringsproffs är inte alltid lätt. När man kommer hem från ett hårt träningspass är det arbete och slit på gården som gäller. Efter Jukola har orken börjat tryta och röda anmärkningarna i träningskalendern hopat sig. Därför känns det nu som rätt beslut att börja årets orienteringsresa med ett par dagars uppladdning i Tyskland, för att få fokusera enbart på orienteringen och Bubo Cup. Själviskt med tanke på omständigheterna tycker vissa, men vill man nå långt måste man satsa. Årets resa kan börja...

//Mattis

Succén i Tikirasinmäki

Succén för Team Kapakkan var enorm i helgens Ultralånga. Fastän undertecknad kritiserade A. Halls klagan på förkylningar etc. som ett svepskäl för att få avbryta, så har jag respekt för hans sinne för taktik och mörkande. Han visade prov på stor skicklighet, kämparglöd och tolerans av smärta på söndagen, vilket belönades med en 10e plats och FM-plakett. Undertecknad kom i mål på en hedersvärd 45e plats efter en solklar spurtseger på målsnitslingen, tiden 5h 32min. Ett mer detaljerat referat av tävlingen kommer eventuellt när jag får kartorna postade till mig.

//Mattis

Tankar inför årets Ultralånga

Denna vår har varit helt annorlunda än fjolårets, men med samma mål: FM i Ultralång orientering. Undertecknad gjorde ett bra jobb förra året att skrämma svenskarna, så i år har varken Axling eller Pål synts till på vårtävlingarna i Finland. Ja, knappt någon som känner mig har vågat utmana denna vår...
Karhu Rastit: 5e, inte en som kände mig i startfältet.
Prisma Rastit: 42a, bra tävling med några som vågade utmana.
Karkki Rastit: 17e, A.Hall anmäld men efter att som publik övervakat min prestation i PrismaRastit fejkade han förkylning och mörkade.

Vad har vi då att vänta på söndagens drabbning?
Kicken, fjolårets utmanare nr 1, är inte ens anmäld i år!
A.Hall klagar ännu på förkylning så han kan avbryta när han märker det vankas storstryk.
O. Sund har visat framfötterna på bland annat Långa Natten och kan utmana, men klagar på skada i vaden... Söker alla en ursäkt?
Sträckan 23,7km ska inte vara någon utmaning.
Tiden... tiden är min enda fiende. Fjolårets 7h har i år kortats ner till endast 6½h, trots att jag framförde min åsikt att maxtiden borde förlängas till detta år. Lyssnar inte orienteringsförbundet på orienterarna? Jag borde kräva GPS-tracking och så länge jag rör på mig får målet inte stänga! Dock har ju sträckan kortats av från 28,2km till 23,7km, så tiden per km är faktiskt längre i år.

Starkare, snabbare, säkrare och med kortare sträcka än ifjol kan jag inte se något som kan stoppa min triumf på söndag. Till och med vädret verkar bli gynnsamt i år.

See you at the podium!