Triathlon Estonia

Efter fjolåret lyckade halvdistans triathlon var nu siktet inställt på fulldistans (även känd som Ironman, men det varumärket får inte användas av andra än Ironman-organisationen). Träningen flöt på som vanligt med fokus på styrketräning på hösten, skidning på vintern och löpning&cykling på våren. Till sommaren lämnade jag bort gymmet helt eftersom jag tänkte yogan räcker för att upprätthålla stabiliteten och försökte öka träningsmängden från 6-7h/vecka till 8-9h/vecka. Jag följde med min Heart Rate Variability för att se att jag kunde återhämta mig tillräckligt mellan träningspassen och det visade sig jag inte klarade av träningsökningen, så endast 3 veckor av 12 gjorde jag planerad träningsmängd och resten av veckorna lämnade jag bort eller kortade av träningspass. 3 veckor före fulldistansen i Estland körde jag halvdistans i Kasnäs, som generalrepetition. Jag planerade hålla samma hastighet som ifjol och hoppades att det skulle kännas lättare. Klappade ihop på andra halvan av cyklingen, men i övrigt gick det enligt planen, sluttid 5:47:20 (28s snabbare än ifjol) och inga kramper.

Tävlingsförberedelser

Före en tävling är det viktigt att vila tillräckligt, men eftersom jag var så nervös kunde jag inte sova ordentligt på nätterna veckan innan. Trots att jag hade planerat min semester enligt triathlon fulldistansen och ännu var ledig veckan före, så fanns det inte tid för tupplurar. I övrigt gick förberedelserna bra och jag kände mig trött men redo. På fredag förmiddag hämtade jag Bryan, som skulle ta hand om hus och husdjur medan vi var i Estland. Packade in de sista väskorna i bilen och körde iväg mot hamnen. Vi kom iväg lite senare än planerat men räknade att vi bra skulle hinna till båten, men trafiken i Helsingfors grötade till sig rejält och det var med hjärtat i halsgropen vi checkade in bilen. När vi pustade ut och väntade att få köra ombord märkte jag att jag glömt min jacka. Ingen panik med själva jackan, men i jackfickan hade jag plånboken med bank/kreditkort och körkort. Passet hade jag med, så vi slapp ombord och Maiju hade bankkort så hon kunde betala det vi behövde. Planen var dock att jag skulle köra i Estland och ifall polisen stannade oss där kunde det vara en fördel att ha körkort. Vi beslutade oss i alla fall att resan skulle vara lugnare om jag körde och var nervös för polisen än om Maiju skulle köra och vara nervös för trafiken. Trafiken i Tallinn var mycket värre än i Helsingfors och efter en timmes körning var vi fortfarande i centrum. Maiju meddelade vår AirBnB värdinna att vi blir sena och navigatorn visade oss mot byn Äksi nära Tartu via en massa småvägar. Framme så hämtade jag snabbt tävlingskuvertet med nummerlapparna och tidtagningschipet och sedan till vår stuga för vidare förberedelser.

Kl 22 hade jag alla väskor packade, vattenflaskor fyllda, cykel och hjälm försedda med tävlingsnummer och det var bara att sätta sig i soffan och ladda inför tävlingen med öl och smörgåsar.

Väckning!

Väckning kl 5:00 och började koka morgongröten på rågflingor jag hade med hemifrån, för vissa saker chansar men inte med. Kl 6 var jag klar att ge mig iväg de 500m ner mot tävlingscentralen där arrangörerna med tävlingsledare Urmas i spetsen var mitt uppe i förberedelserna. Jag var först på plats och började kolla startplats, växlingsområde, cykelvarvning, löpvarvning och bajamajor. Tog en lite paus under tak när det kom en regnskur, men väderleksprognoserna visade att det inte skulle regna mer efter starten kl 8. Checkade in cykeln i växlingsområdet och lade påsen med löpskor, gel och svettband bredvid cykeln. Påsen för första bytet fick man placera var man ville, så jag lade den på en sten mellan stranden och växlingsområdet. Fanns ingenstans att tvätta händerna med tvål och varmt vatten, så oljade in våtdräktsbenen och halsen med hjälp av en plastpåse och tvättade händerna med sand och sjövatten. Före start plaskade jag runt lite på den långgrunda stranden till sjön Saadjärv. Temperatur ca 19 grader i både vatten och på land.

Sökte mig långt bak i startfältet för att undvika paniken vid start, medan arrangörerna rättade till placering av boj 2, som under natten hade förts med vinden långt till motsatta stranden.

Simningen

Urmas blåste i sin lur exakt kl 8:00 och någon sekund efteråt hördes också ett skott (på deras FB video ser man startpistolen klickar första gången), men då hade karusellen redan startat. Lite trängsel blev det de första hundra metrarna men sedan fick man paddla på i lugn och ro. Märkte snabbt att det fanns ett par fötter som höll samma takt i det klara vattnet, så beslöt mig att följa dem. Vid första bojen såg jag att fötterna tillhörde en mustachprydd man och svängde av mot följande boj. Vi simmade nu rakt mot vågorna, så det blev en hel del kallsupar före vi kom till tredje bojen och fick svänga sidan mot vågorna igen. Allt kändes frid och fröjd, jag höll samma hastighet som mannen med fötterna och blev inte andfådd. Förbi boj 4 och 5, sedan in mot stranden och boj 6, varefter vi igen tog riktning mot boj 1 vid bryggan. Det var så långgrundt att man fick akta sig för att inte slå händerna i nån sten när vi simmade längs stranden.

Just vid boj 1 när jag skulle starta andra 1,9km loopen började höger vad krampa. Jag försökte lugna sparkarna och andas djupare, vilket lyckades så bra att före boj 2 pekade alla tårna rakt bakåt igen och simningen började flyta på som vanligt. Mannen med fötterna var en bit framför nu, men han hade tydligen tappat fötterna han hade tagit riktning mot och stannade upp mer för att kolla kursen. Kallsuparna avlöste varandra pånytt i motvinden, men snart kunde vi svänga av mot boj 4 och 5. Jag kom upp och förbi mannen med fötterna och hoppades det skulle hjälpa honom hålla rätt kurs. Fingrar och tår började kännas kalla, men hade fortfarande känsel kvar. Vid boj 6 frågar mannen med fötterna om vi nu får sikta rakt mot stranden nu eller via boj 1? Jag svarade att rakt mot stranden, men upp mellan bryggan och trädet där Urmas riggat mellatidstagningen. 17e upp ur vattnet på tiden 1:23:25 och ca 20s efter kom Heikki, som mannen med fötterna tydligen hette.

Maiju hade vaknat och hejade på mig in till växlingsområdet, jag nappade min påse och for in i omklädningstältet. Tömde ut innehållet ur påsen på mattan, satte mig på bänken bredvid en herre och drog av våtdräkten, kastade in våtdräkt, simmössa och glasögon i påsen, torkade fötterna, tog på nummerbälte, strumpor och cykelskor samt satte astmamedicin och salttabletter i fickorna. Joggade till cykeln, kastade påsen med våtdräkten bredvid min andra påse, tog på hjälmen, tog cykeln och for iväg. T1 tid 2:57.

Cyklingen

Kändes lite av krampen från simningen men tänkte att det nog ger med sig när jag får upp värmen. Kastade in gel, honung och salttablett för att kompensera för tiden på simningen.

Ut från "blindtarmen" till och från tävlingsområdet och in på första 20km-varvet av 9. Vinden var frisk och blåste rakt emot när man svängde av nordväst på stora vägen väster om sjön. Blev nästan svalt kläderna var genomvåta efter simningen och solen ännu i moln, men tänkte det nog blir för varmt ännu under denna cykeltur. Vägytan var ojämn på vägrenen men lite jämnare där bilarna nöter den, så körde lite längre ut på vägen än nödvändigt så länge det inte kom bilar. Kollade att hastigheten var 2:17min/km och konstaterade att den lite lägre än planerade 2:10min/km, men förhoppningsvis stiger den på andra sidan sjön med medvind. Norr om sjön svängde vi av, klockan visade att jag cyklat 10km och vinden slutade störa. Här var asfalten ännu ojämnare och pga vägarbete hamnade man på ställen kryssa mellan ytor där asfalten var bortgrävd så gruset syntes. Såg en bra plats för tekniska pauser och en sådan borde komma rätt snart eftersom jag glömde gå via toaletten i växlingen. Skyltningen visade sedan att vi skulle svänga av på östra sidan av sjön och fortsätta på än ännu mindre och ojämnare väg. Här kom herren i omklädningstältet förbi samt Heikki (han med fötterna), men på cykeln får jag bara finna mig i att folk far förbi. Fastän jag har lägre däcktryck mot vad eliten lär ha så bara skallrade tänderna tack vare den ojämna vägytan och farten av medvinden. Hastigheten var ner på 2:00min/km så medeltalet jämnade ut sig till planerade 2:10 när jag var tillbaka in för varvning.

Energistrategin bestod av honung+salttablett vid 10km, gel vid 20km, båda med vatten, salted protein bar när magen kände för det och sedan saltad glögg när jag behövde omväxling i drickandet. Redan på varv 2 tog jag en teknisk paus på norra sidan sjön för blåsan var ikläm när jag kröp ihop i motvinden. Sög också i mig astmamedicin och tuggade i mig en bit protein bar när jag trampade igång efter den ca 1,5min långa pausen. Hade skrivit kilometrarna på gel och honungstuberna jag tejpat fast på cykelramen, så det kändes som en adventskalender när man fick riva loss nästa tub och klämma i sig.

När jag efter 60km startade 4e varvet började krafterna i benen tryta och jag kände mig allmänt slö. Kastade in en reservgel jag hade i fickan, en bit protein bar, drack vatten och sprutade lite vatten på tröjan för ökad kylning. Vid 70km tog jag teknisk paus för att sätta klockan i laddning (hade ett extra batteri fast på styret för ändamålet) och orken kändes inte bättre, så vid 75km tog jag ännu mera reservenergi och en salttablett till. När jag skulle skölja ner härligheten med lite vatten så var flaskan tom. Besvikelsen var stor fastän jag hade glögg och detta drog ner humöret och orken ytterligare. Vid växlingsplatsen hojtade jag till funktionärerna att jag behöver ny vattenflaska och före jag nappade den i farten försäkrade jag mig att det bara var vatten. Tog första klunken och när jag kände smaken av vattnet blev jag euforisk. Detta är orsaken varför jag plågar mig själv på de mest utdragna sätt och och utmanar mig själv till det yttersta, för den känslan när inget annat i världen betyder något förutom smaken av rent vatten. Jag trampade på i motvinden med glädjetårar på kinderna och tänkte på alla de saker som inte berör mig i detta stadium, t.ex. idiotiska presidenter, stadsplanering och handelskrig. Globala uppvärmingen gjorde sig dock påmind genom en brännande känsla i nacken och sannerligen hade solen tydligen gassat en god stund nu. I Kasnäs hade jag sprutat solskydd på axlarna före cyklingen, men inte smetat ut det, så hade vita cirklar på mina annars röda axlar vid målgång. Nu hade jag ingen solkräm alls, så kunde se fram emot ett jämnrött resultat på de exponerade delarna av min kropp. Blötte ner tröjan med lite vatten och tyckte orken började återvända. Tänkte på hur ironiskt det är att man för första gången i sitt liv cyklar en 180km länk och när man gör det har man värmt upp med 1,5h simning och tänker värma ner med ett marathon. Funderade också på hur detta besök i källaren pga otillräckligt energiintag skulle påverka slutresultatet och kom fram till att det var bäst att inte tänka på saken. Knappa hälften av cyklingen kvar och sedan ett marathon på det, så massvis med föränderliga omständigheter som ännu kunde svänga läget totalt. Till exempel en punktering, som jag tyvärr såg 3 st av, eller en krasch som jag lyckligtvis inte såg alls.

Mer cyklister kom förbi och glöggen började smaka bättre, men motvinden blev värre för varje varv. Teknisk paus med urinering vid 110km och denna gång hade Petter-Niklas somnat bort totalt, vilket gjorde att det hela kändes aningen overkligt... men rätt snabbt gick pausen i alla fall, ca 1min.
När jag for ut på 8e och nästsista varvet kom jag ikapp en långsammare cyklist och eftersom man inte får ligga närmare än 12m framförvarande cyklist mer än 25s, så kräver en omkörning en märkbar ökning i hastighet. Jag tryckte på ordentligt och kom förbi, men när jag skulle återgå till mitt normaltempo, som nu låg på 2:15min/km, så högg det till i vänster innerlår. Krampen var inte total och inte så smärtsam att tårarna började rinna, men det blev definitivt svårare att hålla tempo. Jag kastade in en bit protein bar, försökte andas djupt, massera rytmiskt låret när muskeln inte arbetade och visualiserade hur syret för bort dett onda ur den krampande muskeln. Krampen började släppa när jag kom bort från motvinden, men var inte läge att ta igen tappad tid utan fortsatte det aningen långsammare tempot jag höll. Igen for mina tankar till framtiden och hur denna kramp skulle påverka resten av loppet, men kom fram till att det är bäst att städa undan sådana tankar. Trampa på och snart är cyklingen över. Tog det lugnt och sansat sista varvet så benen inte skulle protestera när jag började springa. Allt gick bra, men en passerande estnisk cyklist började argt ropa något jag inte förstod. Jag ropade "WHAT?!", men inget svar. Tittade över axeln när en annan cyklist just kom förbi. Den passerande cyklisten sa: "I don't know either what he shouted". Fortsatte trampa medan de två andra sakta försvann utom synhåll. Rev av 180km gelen 3km före växlingsområdet, rätade ut ryggen och började fokusera på hur bytet till löpning ska gå. Totaltid på cyklingen 6:49:35.

Maiju hade yogat färdigt, varit till affären och var nu redo att heja för hela slanten. Hoppade av cykeln på placering 23 och försökte riva klockan från laddning i farten. Rundade in till cykelstället, lade ifrån mig cykeln, tog av hjälmen, hällde ut innehållet ur påse 2, bytte skor och joggade iväg med svettband och gel+honung i handen. T2 tid 1:22.

Löpningen

Fick allt i fickorna och händerna fria tills jag kom fram till bajamajorna, där blev det teknisk paus för att vara så lätt som möjligt på löpningen. Tog sen en till dos astmamedicin, tog ett glas vatten från drickakontrollen och kastade tomma gel- och honungstuber åt Maiju. Försökte starta löpningen i behärskat tempo, men när jag kollade hastigheten visade klockan 5:35min/km och behärskade mig ytterligare för att komma nånstans just under 6:00.

Det var hyfsat med folk på den 2,6km långa vägsträckan vi löpte fram och tillbaka, så ett varv blev 5,2km, för enkelhetens skull räknade jag varvet som 5km. De flesta som sprang fortare än mig var på halvdistansen och ungefär hälften av de på långdistansen promenerade. Konstaterade att om jag klarar att hålla planerat tempo finns det positioner att plocka, men det var omöjligt att veta vilket varv folk var inne på om man inte frågade. Efter 1km började framlåren krampa, men det är rätt vanligt när man just hoppat av cykeln och brukar ge med sig när benen vänjer sig vid löpningen. Energistrategin var att ta honung+salttablett vid drickakontrollen på vändplatsen (2,6km) och gel vid drickakontrollen på växlingsplatsen (5,2km) och bara vatten. Det var kraftig motvind ut till 2,6km och när jag kom till drickakontrollen kastade jag in salt, honung och en klunk vatten, resten av vattnet hällde jag över ryggen. Märkte att det var nästsista salttabletten, så någonstans hade det gått fel i planeringen eller så hade jag tagit mer än planerat, så på vägen tillbaka gjorde jag om strategin till honung+saltgurka+vatten vid den välutrustade 5,2km-drickakontrollen och gel+vatten vid 2,6km där det inte bjöds på annat än vatten. Medvinden och solen gjorde att kroppen kokade när man sprang i riktning mot växlingsplatsen och i mitt stilla sinne drömde jag om en dyblöt tvättsvamp att svalka sig med, medan framlåren sakta mjuknade. Passerade Maijus supporterplats och visade tummen upp, tecknet på att hjärnan ännu fungerar och att jag inte tänker avbryta. Hon ropade att allt går enligt planerna och det ser bra ut.

Det kändes dock inte så bra på grund av värmen, men solen skulle väl snart sjunka så lågt att den slutade värma och hoppades att tvättsvamparna skulle svalka tillräckligt fram tills det. Kollade hastigheten och nu låg medelhastigheten för löpningen på 5:46min/km, så hade råd att sakta ner ytterligare. Gel+vatten och en rejäl svamp så jag fick ansiktet och hela skjortan blöt. Takten hölls bra i motvinden, honung+sista salttabletten+vatten vid vändpunkten 7,5km, hett så ini Norrnäs på vägen tillbaka, tummen upp och muntra rop från Maiju. Gel+Vatten+svamp vid 10km, men nu började jag ha känningar att detta inte håller ända i mål. Fotsulorna brände lite lätt, andningen var ryckig och magen protesterade att den hade det jobbigt, men tempot hölls. Höger framlår började krampa, sedan vänster vad, sen vänster framlår och höger vad. Ingen totalkramp, men så att det kändes att snart hugger det till. 12,5km: Gel+vatten. Svängde tillbaka, kollade hastighet och puls: 5:50min/km och 153bpm. Allt som det borde, men varför känns det som jag exploderar? Andades ett-två-tre steg in och ett-två-tre steg ut. Hettan på vägen tillbaka var olidlig och nu började även baklåren krampa. Klarade att hålla tempot ännu, tummen upp åt Maiju med kommentaren: "Nu är det inte roligt längre... Benen krampar". Hon ropade att bara ett varv kvar, sen börjar vi räkna neråt.

Saltgurka+sportdryck+svamp vid 15km och fick lätta kräkningar. Saktade ner för att inte börja spy och kollade hela tiden lämpliga buskar ifall det kommer upp. Benen knöt nu ihop sig så jag varken kunde böja eller sträcka på dem. Skulle jag börja gå? 25km kvar, så det tar en evighet att gå. Knäna var konstant lite böjda och bara från höften rörelsen kom, men det gick framåt om än lite långsammare än önskat. Skulle jag avbryta? Smärtan i min bakdel från cykelsadeln sade mig att 180km cykel kommer inte att göras om frivilligt och avbryter jag kommer besvikelsen göra att jag prövar igen. Vid 17,5km hade jag bara mörka tankar i huvudet, mådde så dåligt att jag knappt klarade av att få ner en liten klunk vatten, vågade inte titta på klockan utan lade all kraft på att sätta en fot framför den andra. När jag mötte Heikki såg han väl på att jag hade det jobbigt och uppmuntrande sa att jag ännu orkar. Kom ihåg hur jag i Kasnäs fått kraft av mina medtävlande och beslöt mig försöka samma nu. Ropade "heja heja" åt folk och försökte le. Hur länge ska jag orka med denna smärta? Kom fram till att hellre 2,5h smärtsam granny-shuffle än 6-7h på sadeln igen. Blir det inte värre än såhär så klarar jag mig i mål. Tummen upp åt Maiju och meddelade att absolut inga kommentarer om tid, för nu orkar jag inte mer. Maiju sa att jag redan var halvvägs och bara 4 varv kvar, det går bra.
Bajamaja+saltgurka+sportdryck+svamp vid 20km. Granny-shuffle var väldigt tungt för skinkorna och nedre ryggen, så nu började ryggen också varsla om kramp.  Började se framför mig hur jag föll ihop i totalkramp och vred mig av smärta liggandes på asfalten, så kanske det vore artigt att avbryta vid nästa varvning och inte hamna hämtas med ambulans. Jag spände magmusklerna så gott det gick för att stöda ryggen och märkte att illamåendet gett med sig litet. Jag kollade i alla fall inte efter potentiella spyplatser mera. Har det vänt? Tar magen upp energi igen så kanske det vänder till det bättre. Gel+vatten vid 22,5km och inga kräkningar. Sprang förbi en estnisk man och frågade om det går bra. Han svarade att det är lite småjobbigt, men han är snart halvvägs. Jasså, jag var redan mer än halvvägs, men benen krampar så jag knappt slipper framåt. Han sträckte fram handen och sa att han heter Priit. Jag sa jag heter Mathias och detta är min första fulldistans. Han meddelade att det också var hans första. Jag lämnade sedan honom bakom mig och stånkade vidare. Såg 3km skylten och tänkte bara 2km kvar, sedan bara 3 varv kvar. Hjärnan räknade ut att det blir 17km, men det lät jättelångt...bara 2km kvar.

Tummen upp och sa åt Maiju att även ryggen krampar, men tror jag klarar det. Märkte att rösten höll på att ge upp, bara rosslade när jag försökte ropa. Hon sa att jag skulle stänga av huvudet och bara låta det rulla nästa varv. Efter det varvet har jag ju bara 2 kvar. Astmamedicin+saltgurka+sportdryck+svamp vid 25km. Nu började solen gå ner och det blev svalare. Försökte stänga av hjärnan, bara sätta en fot framför den andra. Magmusklerna började bli trötta, så snart krampar väl även de. Heikki kom emot och han såg likadan ut som första varvet jag mötte honom. Jag frågade hur många varv han har kvar och han var in på nästsista, så ett varv före mig. Rösten kom inte tillbaka av astmamedicinen, men kramperna blev i alla fall inte värre mera. Gel+vatten vid 27,5km. Prövade släppa magmusklerna en aning och krampen i ryggen blev inte värre. Konstaterade att jag troligtvis kommer klara mig till mål i samma fart. Utan solgasset gick det nästan att återhämta sig i medvinden. Tummen upp åt Maiju och meddelade att det nästan känns om jag kan klara det, men vågar inte pröva öka tempot. Maiju sa att jag ska fortsätta ett varv till med hjärnan avstängd, sedan kan har jag bara sista varvet kvar. Vilken konstig sport egentligen, där allt går bättre om man stänger av hjärnan och inte som i orientering där man ska vara skärpt hela tiden. Min hjärna snurrade dock på fullvarv, men riktningen var okontrollerad. Saltgurka+sportdryck+svamp vid 30km och började tänka på min ursprungliga plan för löpningen: 6:00min/km fram till 30km, sedan enligt känsla. Farten hade inte hållits, men hur kändes det nu då? Skoskav frampå höger fot, kunde varken sträcka eller böja benen, andningen var sansad, jag mådde inte dåligt och det var nästan kallt i motvinden. Borde jag snegla lite på klockan och eventuellt försöka öka farten på min granny-shuffle? Svar NEJ! Hade jag tagit mig ur källaren utan att Morran fått fast mig så tänkte jag inte gå dit igen. Dessutom ville jag ha saft, minst en liter saft. Saft, saft, hallonsaft... Hoppas dom har saft i mål. Bara 10km kvar och 10km är ju en kort träningslänk. 32,5km tar jag en gel+vatten och frågar om de ännu orkar vänta, för jag har ett varv kvar. De skrattar och säger jag nog inte är den sista, så de kommer att stå där länge än. Medvind och inte för hett, men finns absolut ingen kraft kvar i min kropp, varken psykisk eller fysisk. Tummen upp åt Maiju och säger jag ska försöka njuta av sista varvet. Hon säger att det låter som en bra plan, för sista varvet orkar jag absolut.

Saltgurka+sportdryck vid 35km och tackar så hjärtligt för bra service, för nu far jag ut på sista varvet. Tog ingen svamp utan istället drar jag fast dragkedjan på tröjan i motvinden. "We are all the winners, we are all the best..." Känns som jag förtjänat känslan som infinner sig och inbillar mig att farten automatiskt ökar lite om jag känner mig uppåt. Vid 37,5km tar jag bara ett vattenglas och tackar för god service. Ser fram emot saften jag hoppas dom har i mål. Priit kommer upp bakifrån och jag frågar om han känner sig stark när han ökat tempot. Han svarar nej, men han tycker det börjar räcka och han vill hem. Överväger om jag borde ta rygg, men mitt halvtama försök misslyckas så jag fortsätter i egen fart. Solen har gått ner, kollar totala löpta km från klockan: 40km! Jag har alltså räknat varven rätt och nu bara uppför backen, en vänstersväng och sedan ner mot mål. Visualiserar hur jag triumferande flyger över mållinjen... Kommer till mellantiden och fortsätter mot mål. Ser tävlingstiden ovanför mål på långt håll: 12:59:25 SHIT! Det finns en chans jag kommer under 13 timmar. Öker farten och det riktigt river i mina stackars benmusklerna. Maiju är på upploppet och filmar, jag skriker: "Kolla tiden!" Räknar ner 25-24-23... Biter ihop och tårar pressas fram av smärtan. 10-9-8... Speakern ropar något på estniska, tydligen hejar på min kamp mot klockan. Störtar över mållinjen med ett vrål på tiden 12:59:57!

Ser en kamera och försöker vrida ansiktet till ett leende, sedan svartnar det för ögonen.

Skakar huvudet och tar stöd mot matbordet, ser upp på Maiju men kan inte fokusera. Känner inte av benen alls, så lutar armarna på bordet och huvudet på armarna. Någon tar bort tidtagningschipet från vristen och en man utan skjorta kommer och gratulerar till gott lopp. Jag antar han också sprungit, eftersom han är utan skjorta, så säger tack detsamma.

En ung dam kommer med en medalj och jag lyckas nu få huvudet av bordet utan att världen snurrar. Hon hänger medaljen runt halsen och ger mig en finisher t-shirt. Säger sedan att jag ska ta något att äta eller dricka och visar på bordet jag atår och håller i. Ögonen fastnar på flaskorna med morotsjuice och sveper genast en sån. Aah, saft! Får en liters flaska mineralvatten av damen och tar en till morotsjuice.

Maiju hjälper mig dra av den blöta tävlingströjan och jag tar på min torra finisher t-shirt. Löpningen gick på 4:42:37 och blev till slut 17e, så tog igen alla placeringar jag tappade på cyklingen. Samlar ihop mina grejer och går med staplande steg och med stöd av cykeln mot vår stuga. Säger åt Maiju att jag aldrig mer ska göra ett fulldistans triathlon, för dethär är ju bara idiotiskt på alla sätt. Hon ler och säger att vi ska se om ett par dagar när smärtan lagt sig vad jag kommer på för tankar.

Aftermath

Vi blev följande dag stannade av polisen på vägen till Tallinn, men de ville inte se körkort utan bara att jag skulle göra blåstest, vilket jag klarade utan problem. Allt sött som kaka eller efterrätt framkallade illamående efter att levt en heldag på sockersmörja. Jag håller fortfarande en vecka senare fast vid att detta var första och sista fulldistansen, inte bara för de 13 timmarna av självplågan, utan för 13 måndaderna av fokus på endast triathlonträning det krävde för att komma helskinnad genom. Nu vill jag tänka på nåt annat än swim-bike-run.

Jag vill till slut rikta ett stort KIITOS till Maiju, för utan hennes stöd och förståelse under både processen, men framförallt under loppet hade det inte varit möjligt.

Kasnäs Triathlon

Nästa steg i min triathlon-karriär blev halvdistansen (2km+90km+21km) i Kasnäs. Eftersom jag missade Jukola pga. min gudsons konfirmering, har träningen redan efter 10Mila sett ut så här: 1x gym, 2x yoga, 1x löpning, 1x simning och 1x cykling. Vissa veckor kombinerade jag cyklingen och löpningen, för att bättre simulera triathlon. Loppet gick så att vi simmade 4x500m runda, cyklade 2x45km runda och sprang 2x5km fram och tillbaka.

Tävlingsförberedelser

Nu när jag har en landsvägscykel, triathlon-shorts (för att undvika nakendiskning) och sommaren bjudit på fint badväder kände jag mig träningsmässigt rätt väl förberedd. Ca i månad före loppet skaffade jag triathlon-styre, låspedaler och MTB-cykelskor. MTB-skor så jag kan springa med skorna på och inte barfota (med skorna färdigt fast på pedalerna), som eliten. Tejpade fast gel, honung och en granola-bar på cykeln för att minimera utrustning/tiden i växlingen.

Vaknade 4:30 som en vanlig vardag och efter att djuren var omskötta åt jag smörgåsar med Kalles (Kaviar), för att få i mig mycket salt. Det var redan varmt ute, men gladde mig åt att det lovats 10m/s vind i Kasnäs, så man kanske skulle klara hettan bättre. På vägen tog jag grötpaus i Salo och lyxade dessutom till det med en nygräddad munkring. Anlände till Hotel Kasnäs och möttes av samma glada arrangörer som i Eura. Ställde i ordning min växlingsplats, drickaflaskorna på cykeln, lyssnade på tävlingsinfo, åt en banan och kollade stranden, förflyttningen till växlingsplatsen samt vändplatsen för cykel- och löprundorna. Bytte sedan kläder, smörjde in mig i solkräm, drog på våtdräkten (denna gång ovanpå både shorts och t-skjorta) och oljade våtdräktsbenen. Sedan gick jag ner till stranden med 5min kvar till start.

Simningen

foto: Pasi Hurme

Ställde mig långt bak i startfältet och vid startskottet tog jag mig lugnt och sansat ner i vattnet. Lade märke till en man med yvigt skägg och förundrade mig hur mycket motstånd skägget ger i simningen... Vattnet var varmt och ganska klart, vågorna inte för stora men man kände nog skillnad om man simmade motvind eller medvind på den ca 500m långa rundan. Jag plaskade på ganska bra och var ordentligt trött på andra halvan av sista varvet, så berömde mig själv för bra kraftfördelning. Kom upp ur vattnet på 38 min som 9e, just efter 2 damer.

foto: Pasi Hurme

Cyklingen

Drog av mig våtdräkten, satte på mig hjälm, cykelskor och bältet med tävlingsnummer och energin till löpningen. Började springa med cykeln mot vägen och kände mig redo att erövra världen. Tog en energitablett och ett paket honung direkt för att kompensera för simningen och sköljde ner det med en klunk saltad glögg jag hade i den större drickaflaskan. Temperaturen var över 25 grader redan fastän det var lite molnigt ännu i början, men med våta kläder kändes det helt OK i vinden. Cyklade förbi en av damerna och höll den andra inom synhåll, men var noggrann att hålla minst 10m mellanrum, för att inte bli staffad för klungkörning. Efter ca 10km kollade jag klockan och konstaterade att det går fortare än beräknat, men farten (30km/h) kändes inte tung så beslöt mig att fortsätta i samma tempo.

foto: Pasi Hurme

Tog energi enligt planen med tablett varje udda 10km och honung eller gel varje jämn. Blev passerad av 5 st, inkusive han med skägget (tydligen bromsar inte skägget på cykeln) och cyklade förbi 1 st + damen jag passerade riktigt i början. Före varvning kollade jag mängden vätska i glögg och vattenflaskan och med mer än hälften kvar i båda bytte jag ingen flaska, utan unnade mig tillochmed att blöta ner skjortan med vatten. I början på andra varvet började det bli svårt att hålla minst 10m till damen framför, så jag körde om snabbt och effektivt. Började känna att jag använde mer energi än vad jag fick i mig och klämde in reservhonungen och tuggade i mig granola-baren. Sedan swoshade det förbi en cyklist med väldig fart, men jag såg på nummerlappen att det var täten av kortdistansen som nu kommit ikapp. Fortsatte i eget tempo med en efter en swoshande förbi, medan jag blötte skjortan med vatten och sög i mig min energi. Sista 10km försökte jag cykla så rak i ryggen som möjligt, steg opp i uppförsbackarna, hällde i mig glöggen, blötte skjortan och tog reservgelen. De snabbaste hade redan börjat springa och kom emot på vägen. Kände att det hettade i nacken så måste lägga på mer solkräm i växlingen till löpningen. Hoppade av cykeln vid porten till hotellområdet och joggade till växlingsområdet som 11e med en cykeltid på 3h 8min.

foto: Triathlon Factory

Löpningen

Frågade funktionären i växlingsfållan om WC var ledigt och hon for in för att kolla. Bytte till löpskor, tog av hjälmen och sprayade solkräm i nacken. AAAAJ vad det sved... Damen meddelade att vessan var ledig så nappade med reserv-gelen jag hade i växlingslådan och sög i mig den på väg in på WC. Tappade antagligen minst 1 minut på att vara civiliserad och inte pissa ner mig som eliten lär göra, men någon sorts nivå måste upprätthållas trots att det är tävling. Tömde samtidigt bakfickan på alla tomma energiförpackningar, blötte hela huvudet i samband med handtvätten och joggade sedan mot vägen. Benen kändes som lyktstolpar, men visste från mina kombinationslänkar att det ger med sig efter ca 10 min. Det var hett på löpningen (ca 30C), speciellt i sänkorna där vinden inte kom åt att blåsa. Kände mig onödigt tam i huvudet och benmusklerna började strama till kramp, så lade ett par saltkorn under tungan som första hjälp.
Vid första vätskekontrollen tog jag en energitablett, ett glas vatten och klämde en våt svamp över huvudet. Det var mycket folk och de flesta hälsade, hejade, visade tummen upp, gav high five när man möttes. Vem behöver publik när man har så bra stöd av varandra? Kom förbi en ung dam som var på kortdistansen och sa att hon skulle ta rygg på mig så hon får draghjälp. Hon hängde på en dryg kilometer men lämnade efter vid bortre vändplatsen.
Jag tog en tub honung, ett halv glas vatten och 2 svampar över huvudet. Det skvalpade lite i magen så nu kunde jag inte dricka för mycket. Alla verkade lida lika mycket i värmen, men jag lyckades i alla fall hålla upp både humöret och tempot. Gladde mig åt att inte behöva orientera fram med karta, utan kunde lungt fokusera på att sätta en fot framför den andra och planera min nästa drickapaus. Tablett, ett halv glas vatten och 2 svampar över huvudet. Mötte en familj med nummerlappar och den lilla pojken high-fiveade glatt alla som kom emot. Jag ropade några berömmande och uppmuntande ord som tack. Började dock bli riktigt trött och utmattad själv, med en känsla i vänster lilltå att nageln och resten av kroppen kommer gå skilda vägar inom en snar framtid...
I varvningen vid hotellet servade en äldre dam med våta svampar och jag klämde 4 st samtidigt över huvudet så det svalkade härligt. Klämde in en gel och drack ett halvt glas vatten. Skorna började kännas tunga av vattnet och kämpade för att få igång benen efter att ha gått vid drickabordet. Bara 10km kvar tänkte jag medan benmusklerna knöt ihop sig mer och mer. Burken med tabletter och salt hade blivit så våt att jag hamnade skaka för att få ur lite salt. Det kom en ordentlig klimp som jag sög på medan benen mjuknade och jag tog in avståndet till mannen med skägget. Tydligen var han för ivrig på cykeln eller så bromsar/värmer skägget för mycket på löpningen. High-fiveade den lilla pojken när familjen kom emot igen, men kunde inte prata med salt i munnen.
Spottade ut resten av saltet, sög i mig en honung, drack ett halvt glas vatten och klämde 2 svampar över huvudet utan att blöta ner fötterna ytterligare. For iväg före mannen med skägget och började underhålla mig med att gissa placeringar. Jag sprang förbi folk hela tiden, de flesta på kortdistansen, men fastän de var på halvdistansen så hade jag inte koll på om de var på första eller andra varvet. Tänkte det var bäst att springa förbi alla jag ser, så blir det inte att harma senare. Jag försökte även hålla opp humöret med att heja på de jag mötte och uppmuntra de jag sprang om.

foto: Pasi Hurme

Bortre vändplatsen kom äntligen och jag sög i mig sista gelen, drack ett halvt glas vatten och försökte böja mig efter svampar. Benmusklerna meddelade att de inte vill va med om några onödiga rörelser men fick i alla fall fiskat åt mig ett par som jag klämde över mig. Damen vid vändplatsen bjöd ut mer gel, men jag sa att magen inte klarar av andra märken än mina egna. Sedan skulle hon ha mig att dricka mera, men jag svarade att jag druckit tillräckligt och fortsatte tillbaka mot hotellet. Månne jag såg sliten ut när hon prompt ville ha mig att äta och dricka mer? Benen hade inte alls gillat denna mikropaus och jag beslöt mig för att sluta lyssna på dessa gnällspikar, så länge de fortsättningsvis bar mig mot mål i hyfsad fart. Kändes som jag behövde rapa, men när jag försökte så satte det igång starka kräkreflexer, så hamnade även sluta kommunicera med magen. Hur svårt ska det vara att genomföra en triathlon-halvdistans med goda förhållanden till alla sina kroppsdelar!?! Lungorna klagade inte så mycket, så kunde heja hur mycket jag ville på folk jag mötte. Staten och Kapitalet spelades på full volym i huvudet. Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt...
För att vara snäll mot benen så ropade jag långt på förhand åt damen vid drickabordet att jag vill ha 3 svampar, men kan inte böja mig. Fick svamparna direkt i handen och klämde alla över huvudet utan att stanna. För att vara snäll mot magen sköljde jag bara munnen med vatten i farten. Sista 2,5km kan man klara på bara ångorna. Klockan meddelade att batteriet nästan var slut och den stänger av GPS & pulsmätning för att spara ström. Roade mig åt tanken att jag har bättre uthållighet än min klocka medan jag kollade totaltiden och konstaterade att utan ett totalhaveri kommer jag slå mitt tidsmål med ca en timme. Jag försökte försiktigt föreslå åt benen att vi skulle öka tempot sista kilometrarna in mot mål, men de vägrade nu i sin tur lyssna, så vi forsatte i samma fart som tidigare. Sprang i mål med ett glatt vrål på tiden 5:47:48 och kände mig oslagbar. Euforin övergick snabbt till yrsel och kraftlöshet, så var tacksam att de placerat en vägkon just efter mål att stöda sig på medan en ung man tog bort tidtagningschipet från min vrist. Hade tydligen tagit 1 placering på första varvet och 3 på andra varvet, så jag var 7e totalt med en löptid på 1h 55min.

foto: Triathlon Factory

Aftermath

Drack en dryg liter sportdricka vid målområdet och hällde ett glas vatten över min brännheta kropp. Staplade sedan illamående mot växlingsområdet för att hämta handduk och torra kläder. Fick knappt av mig skorna och hamnade förhandla länge med mina ben före jag fick av mig strumporna. Efter duschen började jag känna mig mänsklig igen, hämtade cykeln och resten av grejerna, medan jag funderade på det jag sagt om framtiden: Kommer jag i mål på halvdistansen utan att behöva besöka Första Hjälpen, så satsar jag på full ironman nästa år...

Resultat samt GPS&Puls

Om sanningen ska fram... del 5

På allmänhetens begäran fortsätter serien med frågor av självaste Tove Alexandersson. Ifall ni har önskemål på vem som ska intervjua mig till näst så kan ni lämna förslag i kommentarsfältet

(Foto: Sven Alexandersson + R. Fröberg)

Hur många länder har du orienterat i?
Jag har nu kommit upp i 13 länder totalt: Finland, Sverige, Norge, Storbritannien, Italien, Österrike, Ungern, Kroatien, Slovenien, Estland, Danmark, Spanien och Nya Zeeland

Vilket är ditt bästa lopp under året?
WMOC långdistans kval 2! Redan vid 2an ser jag ryggen på han som startat 1min före mig och vid 8an han som startade 2min före. Vid 10an blev vi en hel klunga och efter det gick det otäckt fort ända till mål.

Hur stor var årets största bom och varför skedde den?
Gjorde en 9min bom på en kortsträcka i WMOC långdistans B-finalen... men varför den skedde har jag ingen aning om än i denna dag. På GPS-rutten så ser man att jag sprang tätt förbi den 3 gånger innan jag 4e gången fick ögonen på skärmen.

Bommade 5an flera gånger om...

Vilken bana skulle du helst vilja springa om från året och varför?
Jag sprang ankarsträckan i årets Jukola och vrickade foten halvvägs vilket minskade njutningen rejält, så den skulle jag gärna springa om utan sjuk vrist.

Har du någon drömkarta som du skulle vilja springa på men aldrig besökt? 
Det varierar lite från dag till dag, men Long Lake North i Yukon har jag drömt om många gånger.

Vilken är den bästa banan du har sprungit i år och varför?
Jag sprang Österbottens lång-DM H21 bana i min hemby Tjöck, men en vecka efter tävlingen när jag hälsade på mina föräldrar. Terrängen är tuff, men med vår hund Pekka som sällskap och rätt inställning var det en underbar träning.

Eura Triathlon

Efter avklarat Vansbrosim började mina planer på ett triathlon verka allt mer möjliga. Problemet låg i avsaknaden av landsvägscykel. Visst hade jag trampat Botniacyklingens 106km på pappas 3-växlade Tunturi 2009&2010, med gott humör och hyfsat resultat, men nu kände jag att jag behövde en uppgradering. Hobbykontot var fortfarande slitet efter Nya Zeeland och tillät inte investering av en ordentlig cykel. Googlade runt på finländska triathlonsidor och hittade till min förtjusning Eura Triathlon, ett terrängtriathlon på 1km+32km+8km. Jag har nämligen fått en MTB av svärfar när vi städade deras källare för ett antal år sedan och den stod där övergiven.

Triathlon-träningen

Vristen bråkade ännu efter Jukola och svällde opp efter varje löplänk, så cykelträningen kom egentligen som en räddning för min fysiska och mentala hälsa. Varvade alla träningsformer friskt efter Vansbro och den ursprungliga träningsplanen för ett långt terränglopp modifierades för ett terrängtriathlon. 2xyoga, 2xcykel, 1xsimning och 1xrullskidning bestod standardveckan av. Intervaller gjordes nästan uteslutande på cykel och sista veckorna förlängdes långlänken på cykel med en kort löplänk.

Tävlingsförberedelser

Hade kollat otaliga youtube-videor med cykel- och triathlontips, men min ovilja att skaffa ny utrustning satte rätt tajta gränser. Följande gjorde jag: Skaffade elastiska skosnören för att slippa knyta, putsade och smörjde cykelkedjan, höjde sadeln och smörjde baby-olja på utsidan av våtdräkten från knäna neråt, för att den ska glida av lätt. Övade att dra på kompressionsockor snabbast möjligt och torsdag före tävling prövade jag hela första klädbytet (sim->cykel). På tävlingsmorgonen var katastrofen nära: Väckning kl 5:00 och efter att djuren var omskötta skulle jag koka morgongröt... grötflingorna tog slut! Som tur var fanns det mannagryn att dryga ut med, så fick en halvhyfsad gröt i alla fall, men skulle inte ha klarat Kapakkans kvalitetskrav. Körde iväg mot Sieravuori i Eura med en pisspaus vid motorvägen i Lojo och smörgåspaus på grillcafét i Marttila. Kom fram till tävlingsplatsen enligt planerna och gick till tävlingkansli. Som nybörjade fanns det många konstigheter att fundera över, men de mer erfarna deltagarna svarade artigt på alla mina frågor. 1 timme före start var det informationstillfälle och de berättade hur rutten genomförs och vilka regler som gäller. Ställde cykeln vid växlingsplanket, lade mina kläder i genomtänkt ordningsföljd i min låda och drog på mig våtdräkten. Mannen vid bilen bredvid drog sin våtdräkt ovanpå triathlondräkten (en cykeldräkt med tunn stoppning i rumpan som ska fungera både för cykling och löpning), men jag som hade klassiska cykelbyxor ville inte att "blöjan" skulle suga i sig vatten så jag var helt naken under våtdräkten. Vi fick värma opp på stranden och vänja kroppen vid vattnet och märkte att sandstranden var väldigt flack, så man skulle ut över 50m före vattnet gick så högt att man inte kunde springa. Tog plats längst bak i startfältet, eftersom simning inte är min starka sida och tänkte på vad Maiju skrev i sitt SMS: Nauti kisasta ja älä tapa itteäs...

Simning

Startskottet ljöd och de 34 startande på långa distansen plumsade ut i vattnet. Några kastade sig rätt snabbt men jag tänkte jag ska utnyttja mina orienteringsben så mycket som möjligt och sprang med höga knälyft så långt ut det gick. Tanken på hög getpors på ett vått kärr värmde själen... Blev rätt andfådd av löpningen så växlade i början mellan crawl och bröstsim, för att lugna ner andningen. Första 500m gick hyfsat och ingen trängsel att tala om och vid varvningen var det igen så grundt att det inte lönade sig att simma, lufsade lugnare denna gång för att inte störa andningen. Andra rundan började jag bli lite tröttare i armmusklerna, men tänke det är bara att paddla på eftersom armarna får vila resten av loppet. Kom opp ur vattnet som 25e på tiden 0:28:34 och tack vare den grunda stranden fick jag av mig överdelen av våtdräkten redan innan jag var opp på torra land.

Cykling

Rev av mig våtdräkten och på med cykelshortsen, kompressionstrumpor, löpskor, t-skjorta, jacka, bälte med nummerlapp och cykelhjälmen. Tog cykeln och joggade ut från växlingsområdet. Hoppade på cykeln och tog en energitablett som fanns i jackfickan samt en klunk glögg ut drickaflaskan. Lirkade på mig cykelhandskarna samtidigt som jag förvånades av hur våt, mjuk och backig spånbanan var. Vissa av backarna var så branta jag helt enkelt hoppade av cykeln och gick bredvid, 2 st som jag gjorde på varje 8km varv.

Hade planerat att ta det riktigt lugnt första varvet, lugnt andra varvet, hårdare tredje och sedan lugnt igen fjärde, för att förbereda benen för löpningen. Detta lyckades enligt planen, baserat på känsla. Tredje varvet gick så hårt att huvudet började fungera så pass dåligt, att jag hamnade kontrollera sträckan på GPS-klockan och antalet skräp (strategiskt en energidos/varv) i fickan för att försäkra mig vilket varv jag var inne på. Tävlingsklockan säger dock att jag antagligen öppnade för hårt i alla fall, eftersom varvstiderna blev sämre för varje varv: 0:26:22, 0:27:34, 0:28:09, 0:29:15. På slutet av sista varvet tog jag av mig handskarna, tog en extra dos energi+vätska och drog opp dragkedjan på jackan för en snabbare växling till löpning. 32km cykel på 1:53:44, cyklade om 3 st och blev omcyklad av 3, så med totaltiden 02:25:06 var jag fortfarande 25e.

Löpning

Ställde cykeln tillbaka vid växlingsplanket, tar av mig hjälm och jacka och rev ner cykelshortsen till knäna ungefär, när huvuddomaren plötligt ropar att man inte får byta shorts. "VA?!" Han upprepar att man inte får byta shorts, så jag drar opp dem tillbaka och joggar iväg. Förundrad över denna regel och längtande efter luftiga shorts utan blöja i baken springer jag förbi en av mina medtävlande. Framlåren säger dock till i första uppförsbacken att de går i krampstrejk om de hamnar arbeta mera. Plockar fram en snabbmats-saltpåse och kastar innehållet i min förvånansvårt välfuktade mun. Tänker tillbaka på mina smärtande kramper ultralånga orienterings-FM 2015, men då hade jag helst vätska i bältet att skölja ner saltet med. Nu var jag utan egen vätska så det var bara att undvika att lyfta knäna, speciellt i uppförsbackarna. Jag drog mig till minnes att det bara fanns ca en miljon uppförsbackar på rundan, så det skulle nog gå bra... och kanske lårmusklerna skulle mjukna bara de blev vana med löpningen. Sprang förbi några medtävlande medan jag noggrannt analyserade och kontrollerade vad mina skrikande framlår försökte säga mig, men konstaterade att farten i alla fall var hyfsad så ifall kramperna inte blir värre skulle det gå bra. En cyklist inne på sitt sista varv har länge fungerat som farthållare, lite långsammare uppför men snabbare nedför. Halvvägs på rundan vid ca 4km fanns en vätskestation och just före den får jag syn på en medtävlande framför mig. Plockar fram en gel och klämmer i mig före jag stannar, tar en klunk ur ett glas vatten och häller resten över mig, vilket får damen bakom bordet att tjuta till av upprymd förvåning. Ler artigt mot damen, tackar och fortsätter i ryggen på min medtävlare. Tar mig förbi lätt och fokuserar på att springa så avslappnat som möjligt för att undvika kramp. Kommer ikapp en dam och eftersom hon säkert är i annan klass så uppmanar jag henne att ta rygg så kämpar vi mot mål tillsammans. Hon flämtar ur sig en artighetsfras något uppgivet och orkar inte hänga på tempot mer än någon meter. Min cyklande kompanjon är tydligen den enda man kan lita på som sällskap... Får kämpa ordentligt mentalt för att övervinna smärtan i framlåren och hålla opp farten. På en backe ser jag plötsligt en annan löpare långt där framme och börjar pressa på ytterligare. Uppskattar att det är mindre än 1km kvar till mål och endast damen jag just passerat som kan komma ifatt ifall benen går i krampstrejk, så bara att ge allt vad jag har. Banan är krokig så har ingen aning om hur nära jag har kommit, men flyttar smärtgränsen högre och högre för varje meter som går. Svänger in på upploppet och ser att han redan är i mål, så släpper av på farten och springer avslappnat i mål. Speakern säger förvånat när jag korsat linjen något i stil med: "Här kom Mathias Karlå i mål, tydligen på en tredje plats i allmänna klassen?!" Vid drickabordet i mål står redan ca 10 män och ett par kvinnor, så går fram till speakern och rycker honom i ärmen och frågar: "Fick jag medalj?!" "Tydligen, för de som kommit före var inte i allmän klass utan i åldersklass." Löpningen gick på 0:38:02 så inget att skämmas för, men silvermedaljen i allmän klass var just den rygg jag sett en bit före mål och skillnaden var till slut 35s. Totaltid 3:03:40 och 21a snabbaste tid. Går även fram till huvuddomaren och frågar om det faktiskt är förbjudet att byta shorts mellan cykling och löpning, eller var det bara en vänlig uppmaning att det inte lönar sig. Han svarar att det råder "ehdoton alastomuuskielto", alltså villkorslöst nakenförbud under triathlontävlingarna och att jag blivit diskad om jag bytt shorts. Jag sa inget om att jag var spritt språngande naken under första klädbytet, utan nöjde mig med att kommentera hur mycket bekvämare det hade varit att springa i shorts utan blöja. Han svarade myndigt att triathlon inte är en sport för sådana som söker bekvämlighet...

Aftermath

Går iväg mot bastun i väntan på prisutdelningen, kollar om det finns förbudsskyltar mot egen alkohol och plockar sedan fram min belöningsöl ur väskan. Dricker den i bastun med avundsjuka blickar från mina medtävlande, men är man så orutinerad att man inte packar med sin personliga öl så får man basta utan. Framlåren börjar ge med sig, men försöker fiska tips från de övriga hur man undviker dylika kramper. Ställ sadelhöjden (framkom inte om den ska vara högre eller lägre), cykla långsammare, spring långsammare och träna mera cykel+löp kombinationslänkar fick jag med mig från den diskussionen. Klär på mig civilkläder och går till prisutdelning. Efter jag fått min bronsmedalj äter jag en bit mat före jag börjar den 3h långa bilfärden hem. Till nästa triathlon, förhoppningsvis en halvdistans (2km+90km+21km), ska jag skaffa en landsvägscykel och triathlondräkt, för att undvika naken-diskning...

Kapakkan goes Vansbrosimningen

Eftersom Kapakkans resor blivit mer och mer solo-projekt tänkte jag att även denna resa kunde vara värd ett inlägg. Övriga medlemmar var eventuellt informerade om min dröm att bli bad-anka, men någon formell inbjudan att följa med uteblev.

Förberedelser

Mina (inte mera så) hemliga drömmar om att bli bäst i världen även på triathlon har hindrats av det faktum att jag inte simmat crawl sedan simskolan i lågstadiet. Under min korta karriär i Wärtsiläs 2a stafettlag (plask-maskarna) i bolags-simningen tilläts jag simma bröstsim, bara jag hoppade i bassängen med huvudet före. Men för ett deltagande i triathlon krävde jag att jag skulle lära mig crawla. Så i oktober 2016 anmälde jag mig till en 2-kvällars "simteknik - crawl" kurs i Borgå simhall. Före det var Maiju med en dag i simhallen och gav tekniktips. Efter dessa teknikträningar kände jag mig redo att börja träna på egen hand. Ca 1 gång i veckan simmade jag 30-60min, i början 25m crawl - 25m bröstsim för att hämta andan, tills våren när jag klarade nästan 100% crawl. Köpte en våtdräkt ett par veckor före avfärd och en vecka före testade jag den i en sjö i södra Sibbo. Köld-panik, kallt huvud, frusna tår och fingrar gjorde att självsäkerheten jag byggt upp i simhallen försvann i en nafs. Flyget, inkvartering och anmälan var dock bokat, så det var bara att göra det bästa av situationen.

Avfärd

Flyget gick på fredag eftermiddag, just samtidigt som stafetterna i orienterings-VM. Jag kollade herrstafetten fram till ankarsträckan, sedan hamnade jag stänga av telefonen. Framme i Arlanda var herrstafetten avgjord och damstafetten just startat, men kunde inte följa via YLEs sidor utomlands och SVT verkade inte sända hela VM. Hämtade hyrbilen och körde iväg mot Vansbro. Stannade och försökte få mat på vägen, men korv med bröd verkar vara det enda som erbjuds på svenska servicestationer. Lever på det fram till Dala-Järna där jag köper en kebab-rulle, eftersom jag misstänker Vansbros matställen kommer vara fullproppade när invånarantalet plötsligt 10-dubblas över en helg. Svänger också in för att se var skidlegenden Gunde Svan bor och det var värt 5 minuters omvägen. Väl framme i Vansbro följer jag skyltarna till Gymnasieskolan och "checkar in". Får fritt välja klassrum att sova i, så kollar in i ett par tills jag kommer till ett med tomma ölburkar på katedern och konstaterar att här är jag bland likasinnade. Ingen är dock på plats så rullar ut mitt liggunderlag och ger mig av mot tävlingskansliet för att hämta tävlingskuvertet. Där fanns även en sportaffär, så kollar in utbudet av neopren-skor/sockor, -handskar och -mössor. Frågar en till synes erfaren simmare om jag behöver neopren-skor för loppet, men han säger det är onödigt. Han har simmat redan på fredagens Öppen-älv och tyckte vattnet var rätt varmt (16-17 grader) i år. Jag tror honom och fortsätter till energi-hyllan. Försäljaren där förklarar att man laddar med tabletter och energi före simningen, men få tar något alls under loppet. Ifall man måste, så kan man lägga en gel i badmössan eller stanna vid vätskebryggan vid 2km. Tydligen inget speciellt man behöver köpa för en simtävling, så fortsätter till öltältet. Där träffar jag Lars från Umeå, som vänligt svarar på alla mina frågor om hur tävlingen går till, vad man ska tänka på och tröstande förklarar att det nog kommer gå bra. Han hade även han simmat Öppen-älv på fredagen och höll på med en svensk klassiker. Diskussionen gick genom alla sporter som är viktiga i livet, tills det var dags för mig att tänka på refrängen.

Tävlingsdagen

Vaknade varje gång någon vände sig på knarrande luftmadrasser och mitt i natten när jag skulle till toaletten mötte jag en dam i korridoren. Hon hade sin sovsäck, kudde och liggunderlag under armen och frågade om någon snarkade i vårt rum, för det var ett "helvetes snarkande" i hennes rum. Jag sa att en snarkar, förutom mig, men hon kan ju lyssna i dörren om det är bättre än hennes rum. När jag var tillbaka från toalettbesöket syntes inte damen till, så antar att vårt rum inte var så mycket bättre. Vid frukost kände jag mig rätt väl förberedd och slevade in både gröt och smörgåsar med god aptit. Magen kändes dock lite upprörd, så beslöt mig gå till apoteket, som naturligtvis var stängt sommarlördagar. Diarré är ju inget man vill ha när man är klädd i våtdräkt. Hade dock en miniatyrflaska Fernet Branca som jag kunde ta till i värsta fall. Packade min tävlingsväska och var i valet och kvalet om jag borde ta min "medicin" eller inte. En rumskamrat sade uppmuntrande: "Fan, tänk om du inte överlever... ta den nu!" Sagt och gjort. På startplatsen spred sig en doft av gummi och liniment. Tydligen smörjer folk in sig med liniment för att hållas varm eller krampfri och vaselin för att inte våtdräkten ska skava. Jag hade tagit mitt liniment invärtes och visste inte om våtdräkten skaver, så det var bara att krypa i gummihalaren och hoppas på det bästa.

Starterna gick var 15e minut och ens individuella tid startades med tidtagningschipet just före man gick ner i vattnet. Jag höll mig längst bak i startgruppen och simmade sedan långt ut i Vanån för att inte behöva trängas. Simmade bröstsim första hundra metrarna tills kroppen vant sig vid temperaturen och crawlade efter det alltid när det fanns utrymme. När det blev trångt eller man skulle förbi någon framför bytte jag till bröstsim, för att inte slå till någon och bättre kunna navigera förbi. Våtdräkten gjorde att man flöt av sig själv och strömmen i Vanån att man kände sig oförskämt snabbt. Efter ca 1km kollade jag klockan och konstaterade att jag aldrig simmat såhär snabbt tidigare. Tårna och fingrarna var rätt kalla, så försökte öka tempot för att hålla värmen. Vid 2km började jag tappa känseln i tårna och fingrarna, men var inte trött alls så tänkte det nog ska gå bra fastän banan här svängde motströms uppmed Västerdalälven. Det blev svårare och svårare att hitta eget utrymme på banan och varje gång man bytte till bröstsim kändes det som man stod stilla i strömmen. Riktigt så illa var det väl inte, men ville i alla fall crawla på så mycket som möjligt för att komma ur det kalla vattnet. Skyltarna med info hur långt det var kvar till mål kom allt tätare och jag kände efter om jag ens var trött. Förutom kylan var vaderna det enda som eventuellt kunde bli ett problem om det varit väldigt långt kvar. Väl i mål (3km) stannade jag egen klocka på 1h 5min, fick en medalj runt halsen och gick mot duschen. Innan jag hämtat väskan och fått av mig våtdräkten så hade fingrar och tår fått tillbaka sin normala färg, så sköljde bara av mig snabbt i den varma duschen.

Halvt stolt över genomfört lopp och halvt besviken det varit så lätt gick jag till restaurangtältet för lunch. Detta måste utan tvekan vara det lättaste av loppena i en svensk klassiker, men å andra sidan är det säkert det mest riskfyllda, så därför är det bra att det är lätt. Det räcker med en liten kramp så hade loppet varit omöjligt att slutföra. Styr sedan kosan mot Sollentuna för dusch, mat, öl och övernattning hos Henry&Annika. Märker av att våtdräkten skavt lite i nacken, men ingen muskelvärk eller liknande. Tröttheten på söndagen beror på ölen och inte på simningen... Nu måste jag bara skaffa mig en landsvägscykel så är jag redo för mitt första triathlon!

WMOC 2017 - New Zealand

Kapakkans första veteran-VM

Planeringen kom igång i god tid och alla var lika taggade på Nya Zeeland som Yukon i tiderna. När det var dags att boka flyg och inkvartering började en efter en hoppa av, alla dock godtagbara skäl att utebli. Slutligen var det bara en ensam krigare och hans fredliga hustru som for iväg. Orienteringsträningen hade till stor del lyst med sin frånvaro, men en (avbruten) tisdagsträning hade jag lyckats pricka in på vårvintern. Tur att man har rutin och talang att falla tillbaka på...

Avfärd och cyklonen

12.4 kl 06 på avfärdsdagen satt undertecknad på Helsingfors-Vanda Flygfält och väntade på flyget till Kuopio, för en arbetsresa. Messenger började plinga och plonga och Laura, Maijus vän som bor i Wellington sedan 6 år, skickade att största cyklonen i mannaminne drar över landet och allt är översvämmat. Värden till stugan vi hade bokat i Rotorua hade kontaktat henne och sagt gården är översvämmad och han betalar tillbaka bokningsavgiften, eftersom det inte är någon idé att komma till dit mitt i cyklonen. Vi planerade om och bokade ett flyg från Auckland till Wellington, istället för att ta bussen till Rotorua direkt. Tillbaka i Sibbo på eftermiddagen packades de sista sakerna ner och gav instruktioner åt mina föräldrar, som kommit för att sköta djuren medan vi var borta. Kl 21 startade vi mot flygfältet, andra gången för min del, och vi hoppades cyklonen skulle vara enda problemet vi stöter på denna resa. Flyget mot Hong Kong och jag sov som vanligt dåligt... kanske 1h totalt i 3 omgångar. Bäckström hade som tur var försett mig med reselitteratur i form av Christer Bouchts Från Hovsrättsbacken till Klippiga Bergen och med fri tillgång till öl gick resan rätt bra. Skärtorsdagslunch i Hong Kong och hoppade på följande flyg, destination Auckland. Igen nattflyg och igen svårt att sova, så med boken och öl som sällskap uppehöll jag mig så mycket som möjligt ståendes längst bak i flyget. Cyklonen orsakade tydligen turbulens, eller så skuttade planet av annan orsak, för med jämna mellanrum tändes skylten med säkerhetsbältet och jag hamnade söka mig till egen plats. Lyckades sova ca 30 min innan det var långfredags morgon. På planet träffade vi två damer från Minken, som också skulle på WMOC och diskuterade en bra stund med dessa om deras planer för vistelsen.

Långfredag i NZ

Landade och plockade med väskorna. Ingen cyklon mera, men allt verkade rätt så vått. Köade en stund vid Air New Zealand-disken, ifall det skulle gå att byta till ett tidigare plan till Wellington. Visade sig att det gick, men det måste göras vi Air New Zealand-disken i domestic terminal, inte international. Bussen till domestic terminal och i kön pånytt, medan tiden för att hinna med det tidigare flyget började rinna ut. En kvinna kom plötsligt fram till oss i kön och frågade om hon kan hjälpa. Vi förklarade att vi ville byta följande flyg till Wellington, men att det börjar bli bråttom. Hon drog med oss och plockade ut ett tangentbord från self-service check-in terminalen. Hon började knacka febrilt och plötsligt kom det ut nya biljetter... som hon tittade på och rev sönder. Nästa gång kom det ut baggagelappar och till sist ännu ett par biljetter, som tydligen var rätt. Med 5 min till godo kastade vi väskorna på bandet och rusade mot security check. 1 timmes flyg, men lyckades somna i alla fall tack vare sömnbristen och sov ca 15 min. Framme i Wellington var Laura och hennes sambo Conor mot oss vid flygfältet och vi var äntligen framme. Kvällen gick åt till kvällslänk, bordspel och planering av veckan, eftersom vår ursprungliga plan blåstes bort av cyklonen.

Craft Beer Easter

Lördag morgon vandrade vi ner mot centrum (genom botaniska trädgården) med siktet inställt på att dricka så god öl som möjligt. Jag hade printat ut Craft Beer Capital Beer Tour kartan, som stöd för vår operation, men vissa av pubarna hade flyttat så vi hade större nytta av L&Cs lokalkännedom än kartan. Blev rätt snurrig i planeten fastän vi inte gick genom närapå alla pubar på kartan, så ingen medalj... På kvällen fortsatte bordsspelen i munter stämning.

Mot Rotorua

Vi hade bokat ett motell istället för vår översvämmade stuga och Conor måste på jobb tisdag, så han kom kunde inte komma med. Vänstertrafik, så varje gång jag skulle svänga lade jag på vindrutstorkarna. Bilresan tog 7-8 timmar så dit gick den dagen... Nämnvärt kan vara att vi körde förbi Mordor, från Lord of the Rings-filmerna. På måndagen gick morgonlänken längs den översvämmade stranden, mellan pysande thermal springs och lukten av ägg-fis var mer påtaglig än under tältnätterna i armén. På dagen besökte vi en Maori-by och åt mat tillagad i en av deras steam box, en trälåda byggd ovanpå en thermal spring, dit man på morgon lade sin kastrull och när man kom hem från jobbet var maten klar. Efteråt gick vi och badade i Kerosene Creek, en bäck med varmt geothermal vatten.

Zip-line och Napier

Tisdagen var det tidig väckning även för de som inte normalt springer morgonlänk, för vi hade bokat in zip-lining. Eftersom undertecknad lider av lätt höjdskräck så känns inte hängande i en vajer högt över marken direkt lockande, men det gick bra och de längsta och snabbaste flygturerna var faktiskt jätteroligt.

Efteråt for vi mot Napier för övernattning. För den efterne motortillverkaren kan nämnas att jag inte såg någon turbo-fabrik. Några vidare turistattraktioner bjöd staden inte på, förutom en underbar lång svart strand för min morgonlänk.

Martinborough

I en liten by mellan Napier och Wellington började de på 1980-talet odla vindruvor i den gamla flodbädden, som visade sig vara ypperlig för detta ändamål. Idag finns det massvis med vingårdar och hela byn snurrar idag runt vin och vin-turister. Vi hyrde cyklar och gav oss iväg, denna gång med vin-kartan i hand. Provsmakningarna kostade 5 ekorrskinn och innehöll 5-8 olika viner. Hällde/spottade man inte ut något av vinet blev man rätt glad i hatten redan efter ett par vingårdar. Vi lyckades pricka av 4 före de stängdes för dagen och vi cyklade till vår AirBnB.

Torsdagen hade vi bokat en 2-timmar häst-utfärd. Vägbeskrivningen sade 44km och ca 55min från Martinborough, så redan vägen dit var ett äventyr i sig. Vi hade inte printat ut någon karta, så först körde vi fel... och där vi väl vände tillbaka fanns inget mobilnät så vi kunde ringa eller kolla google-maps. Vi körde då på vägbeskrivningen i bokningen och med både kor och får på vägen så var vi ca 1 timme försenad på plats.

Förseningen gjorde dock inget, eftersom vi var de enda som skulle på ridtur samtidigt. Jag fick den största (och klokaste) hästen Mack, Maiju på den mellanstora OB och Laura på minsta (och temperamentsfulla) Sherlie. Våra två guider, dottern i huset och hennes kompis, red först och sist, så vi skulle bara följa efter i kön. OB och Sherlie hade lite oklara förhållanden vem som skulle vara före och Mack gick onödigt nära träd och buskar, så jag flera gånger var när att knuffas ner av de lägsta grenarna. När vi lärde känna våra hästar bättre så började samarbetet flyta på nästan prickfritt. Nedför en lerig backe halkade dock OB och Maiju föll då av, rakt i en lerpöl. Mjuk landning, men alldeles våt och lerig... Hon kom snabbt på fötter och tillbaka i sadeln så färden kunde fortsätta.

Orienteringen börjar

Tillbaka i Wellington för en natt och på fredagen flög vi därifrån till Auckland, för nu var det äntligen dags att orientera. Hämtade min nummerlapp, ryggsäck och diverse reklamprylar från tävlings-info i centrum, men kompassen för södra halvklotet skulle jag få först på TC för sprint-träningen. Laddade skafferiet på vår AirBnB med allt som behövs för en orienteringsvecka: Grötflingor, öl och bananer. Köpte även feijoa, en kiwi-liknande frukt som vår yoga-lärare i Finland rekommenderat. På lördag morgon tog jag bussen till centrum, bussen ut till Albany och sedan arrangörens shuttle-bus till TC. Diskuterade i bussen med Alex Friedman från Israel, som var första året i M80. Han såg optimistisk på sina möjligheter i år, när han var yngst i klassen, men vinst trodde han inte på eftersom det alltid var en svensk som var snabbast. Sprinten var jättelätt och jag joggade genom alla kontroller samt ett par varv runt hela området extra, för att det skulle kunna kallas länk. Ingen alkohol såldes på TC, så min medhavda flaska kom till användning. Tydligen liknande system med försäljningstillstång, lagar och paragrafer som i Finland.

Sprint kval

Hade räknat ut att sprint-kvalet var det viktigaste av sprinterna och jag borde satsa på denna dag. Går det så bra att jag kommer till A-final så är det ingen skillnad hur finalen går, eftersom jag i vilket fall som helst var bättre än alla i B-finalen. Går det inte så bra att jag kommer till A-final så är det ingen skillnad hur finalen går, eftersom det inte är någon prestige i B-finalen. Joggade till start och funderade i mitt stilla sinne hur mycket svårare dagens bana skulle vara jämfört med träningen.

Karta&GPS här och här. Tog det försiktigt i starten och fick ett bra flyt. Försökte öka takten lite, vilket resulterar i 1min bom till 6an. Ostabilt även till 7an och sedan vid 9an kom Georg ikapp bakifrån. Vi sprang rätt jämnt, han sakta men säkert och jag stannade och läste sträckan ordentligt före jag rusade iväg.

Vid kartvändningen gick Georg slutligen förbi och jag lyckades bara vara först på ett fåtal kontroller efter det. Sista kontrollen och mål knep jag dock före. Resultatet räckte till B-final, vilket jag tycker är lämpligt med tanke på hur osäkert orienteringen gick.
Efter loppet när jag avnjöt min öl, observerade norrmännen som satt bredvid: "Det går tydligen bra att dricka här, fastän de inte säljer", varvid de plockade fram sina egna ölburkar från väskorna.

Sprint final

Maiju kom på måndagen med till finalen som hejarklack och med gemensamma krafter lyckades vi ta oss till TC utan att gå via tävlingsområdet. Vi försökte förstå var publikkotrollen skulle vara, men lyckades inte förrän det var dags att jogga mot start. De hade en modell-bana på vägen, som jag halvhjärtat joggade genom. Har man såhär kort bana måste man ta tillvara alla möjligheter till träning.

Karta&GPS. Pip-pip-pip-pip-PIIP! Såg att första delen av banan gick i parken och tänkte det var bäst att ge på ordentligt här, ifall det senare blir liknande labyrint som i kvalet. Spikade 1an, sprang sedan för långt och bommade 2an med 1min... Skakigt ännu till 3an, men sedan fick jag tillbaka lugnet. Rundade hörnet för att ta 6an och snubblar nästan över två slitna herremän som satt där och rökte rock-tobak. Tänkte man borde tipsa dem att deras gömställe är rätt dåligt, med tanke på tävlingen, men var redan så långt borta förrän tanken var avslutad att jag inte genomförde min plan. Teppo, som startat 1 min efter mig hade smitit förbi vid min skakiga start på banan var allt som oftast inom synhåll. På väg till 8an kommer jag förbi honom, men ingen chans att komma ifrån. Banan var lättare en kvalet och farten var rätt hög, så jag hade fullt opp att läsa kartan samtidigt som jag försökte hålla honom bakom mig. Till 14de kontrollen kommer han förbi, men på väg mot 15 springer vi för långt, stannar och läser, sedan får jag syn på kontrollen och rusar dit med Teppo tätt i ryggen. Han springer förbi när jag stannar ovanför trapporna för att försäkra mig att 16 var nedanför. Tittar över kanten och ser kontrollen, sedan tar jag fart nerför trapporna. "Heja Mathias", hör jag Rita ropa och känner mig lättad att jag vet vart jag är på väg vid publikkontrollen. Nu hör jag även Maijus rop bland havet av röster. Är osäker vart Teppo försvunnit, eftersom jag inte såg honom vid 16. Stämplar 17de och tänker han antagligen bommade och är bakom... tills jag plötsligt ser hans rygg långt framför mig. Lägger i nästa växel och stormar vidare medan klungorna börjar samla sig mot målet. Ser Maiju som försöker ta bilder på upploppet och målstämplar genast efter Teppo. Vid utcheckningen visar det sig att han hoppat över 16 och jag känner mig skyldig som borde ha ropat in honom, men vem ropar in medtävlanden vid publikkontrollen... 6/15 i resultatlistan, men ingen skillnad i en B-final sprint.

Äntligen ut i skogen

På tisdagen firades ANZAC Day (Australian and New Zealand Army Corps, veterandagen fritt översatt) och för att hedra veteranerna från första världskriget började långdistansträningen först på eftermiddagen. Väntade över en timme på bussen, som körde enligt söndagstidtabell + någon skippad tur pga. förseningar (tydligen vanligt i Auckland) och hann i detta skede börja tvivla på att Hertz-kontoret skulle ha öppet idag. På Hertz satt dock en trött herreman som hatade livet, eller åtminstone sitt jobb. Efter ett likgiltigt ögonkast på mitt körkort gav han mig nycklarna till en Mazda och jag kom iväg. Woodhill Forest ligger en dryg timme nordväst om Auckland och fick parkeringsplats ett par kilometer från TC, så nu började jag bli hungrig på allvar. På TC går jag direkt till hotdog-vagnen, för man vill ju inte gå tom dagen före VM börjar på allvar.

Karta&GPS. Startstämplade och joggade över TC tänkande att 201&202 var rätt onödiga kontroller. Gled vidare över kullar och otydliga stigar och gladde mig åt den goda sikten. Mötte Rita som påpekade att idag skulle vara återhämtande, så jag svarade försäkrande att jag bara joggade lätt i den kuperade terrängen. Banan var som gjord för att korsa grönområdet via vägen och plockade lätt 213. Kom ut för tidigt till stranden och kunde inte läsa fast mig. Yrade fram och tillbaka bland 2m höga tuvor och upp till knähög undervegetation tills jag såg en annan orienterare och for efter honom till kontrollen. Vitt = underbart fysiskt, gul-grönt = rent helvete. Utkast ur PM:
"Pampas grass is widespread in Woodhill Forest. It has 1-2 m long bluish-green leaves and a distinctive fluffy white flower-head on a long stem. Although usually easy to brush past, the leaves are very sharp and can result in a nasty cut if rubbed against in the wrong direction.
In some clearings and other open areas of the forest, the tangly ground cover plant, Pohuehue, poses a trip hazard.
At the coastal edge of the forest on the Long Final map there are strips of macrocarpa trees. These trees have harsh branches with spiked ends and could easily scratch you or cause an unpleasant
eye injury."
Gjorde en liten krok till 219 och för att kompensera släppte jag på bromsen nedför backen, samtidigt som jag läste in nästa avstånd och när jag lyfter näsan ur kartan är jag framför en hög med torkade grenar. Hastigheten för hög och går inte att få foten på någon av grenarna utan risk för att vricka foten, så enda alternativet är att hoppa. Tydligen har Tjöck IKs knatteträningar i höjdhopp haft effekt, för likt Patrik Sjöberg flyger jag över grenhögen och rullar via vänster axel en kullerbytta för att sedan komma på fötter i farten. Fortsätter som om inget hänt med endast sand i håret och ett litet hål i kartan som minne av händelsen. Springer via vätskekontrollen med tanke på morgondagen och joggar sedan via stigarna till sista kontrollen och mål. Totaltid 55min.
Bredvid mig på TC sitter igen ett gäng norrmän och en av dem berättar hur han likt Ronja Rövardotter aktat sig för det vassa gräset genom att ofrivilligt krama en 2m grästuva och aktat sig för snubbelgräset genom att framstupa falla raklång på näsan. Jag berättar min höjdhoppshistoria och han kommenterar att det inte stod om dessa högar av torkade grenar i PM, så han visste att akta sig för dem också. Båda klarade sig dock utan att besöka första-hjälpstältet, vilket är huvudsaken.

Lång kval 1

Sen start på onsdagens kval, så även idag lämnade bilen flera kilometer från TC. De som åkte med arrangörens bussar hade lite närmare, bara ca 1 km att gå. Planerade jag ska göra ett stabilt lopp på egen nivå, för att se vad min kapacitet räcker till och sedan ha realistiska mål för kval 2.

Karta&GPS. Startade med noggrann kompasskurs och med erfarenheterna från dagen innan kände jag mig lugnt. Började söka kontrollen lite för tidigt, hittade andra kontroller och missade stigen som jag trodde skulle stoppa mig från att gå för långt... nästan 5min bom. Visste att det gul-gröna var otrevligt så utnyttjade stigarna så mycket som möjligt till 2an, men även den sökte jag länge... ca 2min bom, men kom ikapp José som startade 1min före mig. Inombords kokade förbannelser över tidigare bommar, pampasgräset som skymde sikten och snubbelgräset som gjorde löpningen till backintervaller med höga knän. Då kommer Teppo ikapp mig, även han förbannar terrängen, men högt och tydligt till skillnad från mig. Ödmjuk från sprintfinalens diskning så håller han sig bakom eller vid sidan om mig, fastän terrängen igen blir öppen skog från kontroll 4 framåt. Jag stöder mig på de otydliga stigarna och orienteringen flyter på bra. Vid 8an kollar jag att det blir ett riktigt långt vägavstånd, så jag fiskar fram en gel som jag trycker i mig på första vätskekontrollen. Springer ikapp och ifrån alla jag ser och de vätskekontroller jag inte dricker på så häller jag ett glas över ryggen, för att hållas sval i värmen. Är mycket noggrann och försiktig när jag viker av vägen, eftersom farten varit rätt hög och lyckas spika både 9an och 10an. Tar riktning mot 11an men drar snett, stannar för tidigt och har ingen aning var jag är. Läser fast mig fel vid stigen, yrar vidare och hamnar tills slut fråga en gubbe var vi är. Bommar 4min och Teppo gick obemärkt förbi. Bommar sedan 12an med 2min före jag lyckas lugna ner mig och få tag i orienteringen igen. Springer sedan ensam och stabilt, med mycket stöd av stigarna igen. En liten krok till 18 (ca 2min) och när jag stormar nedför backen därifrån, så kommer en liknande hög av grenar som dagen innan framför mig. Den är lite lägre och denna gång är jag beredd, så lyckas ta mig över den som en häcklöpare istället för höjdhoppare. Känner dock att det spänner till lite i vänster baklår. När jag kommer till vätksekontrollen i skogen, där jag svänger av, så hoppar plötsligt ett rådjursliknande djur över stigen framför mig. Flickorna på vätskekontrollen blir mer skrämda än mig, så tydligen inget djur man ser varje dag här. Viker av stigen och försöker ta 19 rakt på, men går för långt och får ta ny fart från stigen bakom kontrollen. Det blir mera folk nu närmare målet, men alla har inte samma kontroller så krokar först via fel kontroll, före jag tar 20e. I mål med tiden 1h 37min, placering 21/30 och 12min upp till A-final. Ett felfritt lopp hade räckt, men bommar man inte kallas det ju terränglöpning och det är en helt annan sport. Dricker min öl med en hamburgare och undrar hur musklerna ska kännas imorgon, eftersom de inte är vana med såhär långa länkar på senaste tiden.

Lång kval 2

Hela idén med att springa 2 långa kval hade kommit lite som en chock för mig, cirka 1 månad före avfärd. Jag trodde att man sprang antingen kval 1 eller kval 2, men tydligen är reglerna sådana att man ska springa två kval. Torsdagsmorgonen kändes dock inte så hopplös och med tidig start så fick jag parkering bara ca 1 km från TC. Hade studerat resultatlistan och konstaterat att idag måste jag springa vansinnigt fort för att ha en chans till A-final. När jag joggar mot start känner jag en viss styvhet i vaderna och vänster baklår påminner mig att idag ges inga möjligheter till häcklöpning. Värmer opp extra noggrannt och försöker psyka konkurrenterna, i hopp om att någon ska bli nervös, bomma, avbryta eller vänta på mig vid K...

Karta&GPS. Att springa vansinnigt fort gäller inte till 1an, utan jag försöker undvika misstaget från kval 1. Börjar ändå söka en backe för tidigt och bommar ca 1 min... bättre än igår, så fortsätter i samma fart. Drar för långt till vänster men märker mitt misstag och styr opp mot kontrollen. Ser ryggen på Gabriel, som startade 1 min före och sätter fart med riktning ryggen. Lyckades med ryggen som mål knipa snabbaste sträcktiden 2-3, men sedan bommades vi tillsammans 4an med ca 2 minuter. Skiljdes åt halvvägs till 6an, där Gabriel tog skogsalternativet med otydliga stigar och jag köttade övre vägen med tydlig stig. Blev rätt tungt i backen, men var samtidigt vid kontrollen. Sprang samma vägval till 7an och 8an, där vi kommer ikapp Teppo som startat 2min före mig. Gabriel är lite snabbare till 9an, men skymtar ännu hans rygg när jag bestämmer mig för att söka mig till vägen och blir därmed ensam. Tappade 2,5min på detta vägval, så tydligen inte bra att runda så mycket.

In till 10de kontrollen kom Andrew ikapp mig och vi blev att följas åt framöver. Ingen vidare hjälp av vägar och stigar i detta område, så jag är tacksam för lite sällskap. Vid 13e kontrollen bommar ett stort gäng, bland annat Gabriel. Vi blir en klunga på 4 personer och efter en 2min bom till 14e kommer Samuli ikapp, så vi blir 5. Storleken på klungan hjälper inte mycket och vi bommar 15 med 1min. Sikten är hyfsad men kontrollerna väl gömda så ingen kan komma ifrån annat än med rå fysisk styrka... Samuli och Radek håller greppet och vi andra är mera passiva. Till 16 kommer vi ikapp Teppo, som pga förkylning inte har fysisk kapacitet att hållas i klungan. Lite förvånad att ingen vill ha dricka vid vätskekontrollen före 18, så jag låter också bli. Spanar in vätskekontrollen på nästa avstånd, lägger mig först i klungan när vi kommer till vägen och tar sedan ett glas vatten medan de flesta andra drar förbi. Häller sista skvätten vatten över huvudet och ångar vidare frustande som ett lokomotiv. 18-21 går klungan som en dröm, vilket börjar kännas i lungorna när vi kommer på stigen till kontroll 22. Överväger släppa klungan, men tävlingsinstinkter är för starka och jag hänger kvar. Har svårt att fokusera kartan när vi svänger ut från 22 mot nästsista kontrollen. Försöker räkna stigar vi korsar men blandar bort mig när jag samtidigt försöker räkna på kartan hur många vi borde korsa. Samuli drar och först när vi är i rät linje med upploppet märker vi att vi kommit förbi. Svänger tillbaka och svär på våra respektive språk medan vi stämplar 23an. Sista kontrollen och upploppet går på ren vilja och ordningen över mållinjen blev: Radek, jag, Andrew, Gabriel och Samuli.

Mår dåligt och vill spy samtidigt som jag häller i mig kopiösa mängder vatten vid utcheckningen för att släcka törsten. Kan inte tänka alls, men lyckas ändå ta mig till väskan och byta på torra kläder. Tar sedan en hamburgare och dricker min öl, medan en skrämmande tanke slår mig: Tänk om jag kommer till A-final tack vare denna omoraliska klunglöpning?! Tiden 1h 16min och placering 11/30 idag. Börjar nervöst räkna minuter och kolla vem jag eventuellt gått förbi i totala kvalresultaten. Rätt säker på att jag ännu springer B-final på lördag går jag mot bilen. Skjutsar en schweitzisk dam ut till landsvägen där hennes man väntar med husbilen och fortsätter sedan hem. Väl i lägenheten kollar jag om totala resultaten kommit och kan pusta ut: 17/30 och 12min till A-final.

Vilodag

Fredagen var vilodagen på resan och vi hade bokat plats på en Whale Research Vessel. Dagen börjades dock med yoga, i hopp om att telefonstolparna till ben skulle mjukna och ryggen skulle godkänna ännu någon natt i okända sängar och flygplansäten. Frukost och sedan ner för att vänta på bussen till centrum. Igen hamnade man vänta olovligt länge och efter en dryg halvtimme utan buss vinkade vi in en taxi, som sedan tog oss ner till båthamnen.

Vi satte oss framme på fördäck för att få njuta maximalt av det underbara vädret och friheten ute till havs. När vi väl kom ut ur hamnen och fick opp farten började vågorna bli högre och vattnet stänkte över hela båten. När jag var lämpligt våt gick vi bak i båten istället. Maijus telefon lägger tydligen på ett filter, så man ska ser skapligt snygg ut fastän håret är dränkt i saltvatten...

Sedan började vi kolla efter djurliv medan barnen i båten började spy av sjögången. Maiju lyckades se en pingvin som kom simmande mot båten, sedan såg vi flockar med fåglar som fiskade genom att störtdyka och sen kom delfinerna för att hälsa på oss.

De underhöll oss en god stund tills en i besättningen fick syn på en pelare av dimma: en val som frustande kom opp för att andas. Vi tog riktning mot området där valen varit till ytan och puttrade sakta framåt. Sedan fick jag se en till "utandning" och ropade exalterat åt en i besättningen. Ny riktning och med kameran beredd puttrade vi vidare. Det var en Brude's Whale och vi följde den sedan en god stund. Allt man såg var dim-pelaren när den kom opp och bakdelen när den dök ner igen. Jag lyckades fånga ett par av hans svängar på film. Här en av dem:

Långdistans final

Efter en vecka av sol och vackert väder började det på lördagen regna, vilket var synd eftersom Maiju även kom med som publik på denna final. Bytte om i arrangörernas tält med resultatskärmarna och joggade sedan till start. Benen var trötta, ryggen stel och kände mig allmänt hängig, men idag var det final så bara att bita ihop och offra sina sista krafter för sporten man älskar. Tröstade mig med att förmodligen alla kände sig lika trötta och "vi e all lite limin".

Karta&GPS. Kort avstånd till 1an som jag tar sakta men säkert. Joggar ner till stigen och funderar vägval. Beslutar mig för att runda söder om grönområdet får kartan att stämma ganska bra till 2an och 3an. Missar stigen till 4an och blir abrupt stoppad av en järntråd i midjehöjd vid vägkanten. Tar ny riktning och hittar kontrollen bra, men tappar ändå 1min på kroken tidigare. Springer med vägen till 5an och tar riktning mot kontrollen, men bommar. Yrar på tills jag hittar 6an och tar riktning därifrån mot 5an, men bommar och kommer till vägen. Ny riktning från vägen, men bommar och kommer till 6an. Ny riktning mot 5an och till min förvåning hittar jag denna gång rätt, med endast 9min bom totalt. Svänger mot 6an och lyckas här få snabbaste sträcktid, men inte så konstigt när man varit till kontrollen 2 gånger tidigare redan.

En 1min krok till 7an och nu börjar små grupper formas runt kontrollerna, men ingen H35 kompis i sikte. Kontrollerna 8-11 utan större dramatik och börjar misstänka H40 (B) och H45 (A) har samma bana. Dricka och sen går 12-15 som en dans, när det alltid är någon i sikte som stämplar kontrollen jag söker efter. Blir slö i huvudet när allt känns jämntjockt och tänker jag klarar kontrollerna på "suunta ja säkä", så till 16 där sikten är klart sämre blir det en 3min bom. Söker en god stund och hittar andra kontroller, men tills slut hittar jag även vår kontroll i ett buskage. 17 ser minst lika knepig ut så slår sällskap med en finsk H40 och spikar den, likaså 18e. Dricka och riktning mot 19. Drar tydligen av mot vänster och börjar söka på fel ställe. Folkströmmen drar oss ännu längre västerut och plötsligt står vi vid 20. Min kompanjon stämplar och jag svär till då jag tror vi har olika bana, men frågar om han har 19 redan och lägger iväg tillbaka, så svär även han till och kommer efter. Bommar ca 5min på denna mega-krok, men sträckan tillbaka till 20 går sedan desto bättre.

Är riktigt trött i både huvud och ben så skulle gärna överlåta orienteringen åt någon annan, men min finske vän verkar lika osäker som jag. Alternativet är att avbryta, men man har väl inte rest till andra sidan jordklotet och sprungit 2 långa kval för att sedan få DNF i finalen. Spikar 21 och 22 och hinner ikapp en klunga som verkar ha samma bana. Hela klungan yrar sedan planlöst omkring för att förhoppningsvis hitta 23an, häver ur sig svordomar på alla världens språk i buskarna och bommar ca 3min på detta. Försöker vaska fram någon som ser säker ut i klungan på väg mot 24an medan klungan blir till ett utsträckt band. 24an går bra och väljer nästan ensam att ta 25an via stigen, vilket lyckas fint. Märker jag har min finske vän i släptåg och ökar självsäkert farten på vägavsnittet till 26an, men benen skriker redan av smärta så misstänker hastigheten inte är något att skryta om. Stämplar 26an och känner hur musklerna rycker och börjar knyta ihop sig till en totalkramp. Har svårt att få någon riktning och tänker på en match i damtennis där ena spelaren leder stort, men vrider sig i smärtande kramp efter varje boll. Kollar kodsiffran dubbelt oftare än kartan och vet inte hur jag lyckas hålla någon sorts stabilitet. Stämplar och vill nu i mål så snabbt som möjligt, så springer slumpmässigt vidare och fångas av stigen, styrs vidare av snitseln till sista kontrollen. Känns som jag gjort mitt livs sämsta lopp när jag tappert utmanar mina benmuskler på det krokiga upploppet, medan Maiju ropar uppmuntrande. Mål!

Skakar som ett asplöv vid utcheckningen och blir omåttligt lättad när jag hör "OK". Balanserar på gränsen till kollaps, men försöker se stark ut för att undvika att skickas till första hjälpen. Vid utgången står en arrangör (tävlingsledaren?) och tackar för att vi deltagit och frågar artigt hur det gått. Jag frustar uppgivet, gestikulerar besviket med handen, skakar på huvudet och säger: "No...aoh...bad...it was...hard... Ask again in 5min". Han svarar glatt att VM-finalen ska vara svår och klappar mig tröstande på axeln. Haltar vidare och Maiju hittar mig. Lyckas byta på torra kläder utan att få kramp eller börja gråta. Kollar resultatlistan och är förvånad hur bra jag ändå ligger till. Min tid på 1h 49min räcker till placering 7/15 och många har idag trivts över 2h i skogen. Lång kö till mat-bilarna, så går och köper en låda churros som jag tvingar i mig på väg till bilen.

Hemfärd

Tvättar och torkar tävlingskläderna, försöker torka skorna med hårtorken och packar ner resten. En fullskalig avslutningsfest är svår att åstadkomma med 2 pers, men dricker & äter kylskåpet tomt i vilket fall som helst. Tänker genom resan och kommer fram till att det nog blir fler veteran-VM framöver, men då ska jag vara bättre tränad och gärna med lite större grupp. Nya Zeeland skulle jag även gärna se igen, då också syd-ön. Finns så många platser på jorden som är värda ett besök, så en lotto-vinst skulle inte sitta fel. Ett speciellt omnämnande kräver även vår lokalbutik i Auckland, The Good Grocer, som med sin ypperliga kvalitet oftast slog restaurangmaten i både smak och pris. Flyget hem gick i samma stil som ditresan. Maiju försökte sova och jag drack öl. "Could I have another beer, please?" "Here, take two... you'll need it." Hemma hade mina föräldrar tagit väl hand om hus och husdjur, så en ren fröjd att komma hem. Tack till alla som på något sätt varit inblandade!