Triathlon-träningen
Vristen bråkade ännu efter Jukola och svällde opp efter varje löplänk, så cykelträningen kom egentligen som en räddning för min fysiska och mentala hälsa. Varvade alla träningsformer friskt efter Vansbro och den ursprungliga träningsplanen för ett långt terränglopp modifierades för ett terrängtriathlon. 2xyoga, 2xcykel, 1xsimning och 1xrullskidning bestod standardveckan av. Intervaller gjordes nästan uteslutande på cykel och sista veckorna förlängdes långlänken på cykel med en kort löplänk.
Tävlingsförberedelser
Hade kollat otaliga youtube-videor med cykel- och triathlontips, men min ovilja att skaffa ny utrustning satte rätt tajta gränser. Följande gjorde jag: Skaffade elastiska skosnören för att slippa knyta, putsade och smörjde cykelkedjan, höjde sadeln och smörjde baby-olja på utsidan av våtdräkten från knäna neråt, för att den ska glida av lätt. Övade att dra på kompressionsockor snabbast möjligt och torsdag före tävling prövade jag hela första klädbytet (sim->cykel). På tävlingsmorgonen var katastrofen nära: Väckning kl 5:00 och efter att djuren var omskötta skulle jag koka morgongröt... grötflingorna tog slut! Som tur var fanns det mannagryn att dryga ut med, så fick en halvhyfsad gröt i alla fall, men skulle inte ha klarat Kapakkans kvalitetskrav. Körde iväg mot Sieravuori i Eura med en pisspaus vid motorvägen i Lojo och smörgåspaus på grillcafét i Marttila. Kom fram till tävlingsplatsen enligt planerna och gick till tävlingkansli. Som nybörjade fanns det många konstigheter att fundera över, men de mer erfarna deltagarna svarade artigt på alla mina frågor. 1 timme före start var det informationstillfälle och de berättade hur rutten genomförs och vilka regler som gäller. Ställde cykeln vid växlingsplanket, lade mina kläder i genomtänkt ordningsföljd i min låda och drog på mig våtdräkten. Mannen vid bilen bredvid drog sin våtdräkt ovanpå triathlondräkten (en cykeldräkt med tunn stoppning i rumpan som ska fungera både för cykling och löpning), men jag som hade klassiska cykelbyxor ville inte att "blöjan" skulle suga i sig vatten så jag var helt naken under våtdräkten. Vi fick värma opp på stranden och vänja kroppen vid vattnet och märkte att sandstranden var väldigt flack, så man skulle ut över 50m före vattnet gick så högt att man inte kunde springa. Tog plats längst bak i startfältet, eftersom simning inte är min starka sida och tänkte på vad Maiju skrev i sitt SMS: Nauti kisasta ja älä tapa itteäs...
Simning
Startskottet ljöd och de 34 startande på långa distansen plumsade ut i vattnet. Några kastade sig rätt snabbt men jag tänkte jag ska utnyttja mina orienteringsben så mycket som möjligt och sprang med höga knälyft så långt ut det gick. Tanken på hög getpors på ett vått kärr värmde själen... Blev rätt andfådd av löpningen så växlade i början mellan crawl och bröstsim, för att lugna ner andningen. Första 500m gick hyfsat och ingen trängsel att tala om och vid varvningen var det igen så grundt att det inte lönade sig att simma, lufsade lugnare denna gång för att inte störa andningen. Andra rundan började jag bli lite tröttare i armmusklerna, men tänke det är bara att paddla på eftersom armarna får vila resten av loppet. Kom opp ur vattnet som 25e på tiden 0:28:34 och tack vare den grunda stranden fick jag av mig överdelen av våtdräkten redan innan jag var opp på torra land.
Cykling
Rev av mig våtdräkten och på med cykelshortsen, kompressionstrumpor, löpskor, t-skjorta, jacka, bälte med nummerlapp och cykelhjälmen. Tog cykeln och joggade ut från växlingsområdet. Hoppade på cykeln och tog en energitablett som fanns i jackfickan samt en klunk glögg ut drickaflaskan. Lirkade på mig cykelhandskarna samtidigt som jag förvånades av hur våt, mjuk och backig spånbanan var. Vissa av backarna var så branta jag helt enkelt hoppade av cykeln och gick bredvid, 2 st som jag gjorde på varje 8km varv.
Hade planerat att ta det riktigt lugnt första varvet, lugnt andra varvet, hårdare tredje och sedan lugnt igen fjärde, för att förbereda benen för löpningen. Detta lyckades enligt planen, baserat på känsla. Tredje varvet gick så hårt att huvudet började fungera så pass dåligt, att jag hamnade kontrollera sträckan på GPS-klockan och antalet skräp (strategiskt en energidos/varv) i fickan för att försäkra mig vilket varv jag var inne på. Tävlingsklockan säger dock att jag antagligen öppnade för hårt i alla fall, eftersom varvstiderna blev sämre för varje varv: 0:26:22, 0:27:34, 0:28:09, 0:29:15. På slutet av sista varvet tog jag av mig handskarna, tog en extra dos energi+vätska och drog opp dragkedjan på jackan för en snabbare växling till löpning. 32km cykel på 1:53:44, cyklade om 3 st och blev omcyklad av 3, så med totaltiden 02:25:06 var jag fortfarande 25e.
Löpning
Ställde cykeln tillbaka vid växlingsplanket, tar av mig hjälm och jacka och rev ner cykelshortsen till knäna ungefär, när huvuddomaren plötligt ropar att man inte får byta shorts. "VA?!" Han upprepar att man inte får byta shorts, så jag drar opp dem tillbaka och joggar iväg. Förundrad över denna regel och längtande efter luftiga shorts utan blöja i baken springer jag förbi en av mina medtävlande. Framlåren säger dock till i första uppförsbacken att de går i krampstrejk om de hamnar arbeta mera. Plockar fram en snabbmats-saltpåse och kastar innehållet i min förvånansvårt välfuktade mun. Tänker tillbaka på mina smärtande kramper ultralånga orienterings-FM 2015, men då hade jag helst vätska i bältet att skölja ner saltet med. Nu var jag utan egen vätska så det var bara att undvika att lyfta knäna, speciellt i uppförsbackarna. Jag drog mig till minnes att det bara fanns ca en miljon uppförsbackar på rundan, så det skulle nog gå bra... och kanske lårmusklerna skulle mjukna bara de blev vana med löpningen. Sprang förbi några medtävlande medan jag noggrannt analyserade och kontrollerade vad mina skrikande framlår försökte säga mig, men konstaterade att farten i alla fall var hyfsad så ifall kramperna inte blir värre skulle det gå bra. En cyklist inne på sitt sista varv har länge fungerat som farthållare, lite långsammare uppför men snabbare nedför. Halvvägs på rundan vid ca 4km fanns en vätskestation och just före den får jag syn på en medtävlande framför mig. Plockar fram en gel och klämmer i mig före jag stannar, tar en klunk ur ett glas vatten och häller resten över mig, vilket får damen bakom bordet att tjuta till av upprymd förvåning. Ler artigt mot damen, tackar och fortsätter i ryggen på min medtävlare. Tar mig förbi lätt och fokuserar på att springa så avslappnat som möjligt för att undvika kramp. Kommer ikapp en dam och eftersom hon säkert är i annan klass så uppmanar jag henne att ta rygg så kämpar vi mot mål tillsammans. Hon flämtar ur sig en artighetsfras något uppgivet och orkar inte hänga på tempot mer än någon meter. Min cyklande kompanjon är tydligen den enda man kan lita på som sällskap... Får kämpa ordentligt mentalt för att övervinna smärtan i framlåren och hålla opp farten. På en backe ser jag plötsligt en annan löpare långt där framme och börjar pressa på ytterligare. Uppskattar att det är mindre än 1km kvar till mål och endast damen jag just passerat som kan komma ifatt ifall benen går i krampstrejk, så bara att ge allt vad jag har. Banan är krokig så har ingen aning om hur nära jag har kommit, men flyttar smärtgränsen högre och högre för varje meter som går. Svänger in på upploppet och ser att han redan är i mål, så släpper av på farten och springer avslappnat i mål. Speakern säger förvånat när jag korsat linjen något i stil med: "Här kom Mathias Karlå i mål, tydligen på en tredje plats i allmänna klassen?!" Vid drickabordet i mål står redan ca 10 män och ett par kvinnor, så går fram till speakern och rycker honom i ärmen och frågar: "Fick jag medalj?!" "Tydligen, för de som kommit före var inte i allmän klass utan i åldersklass." Löpningen gick på 0:38:02 så inget att skämmas för, men silvermedaljen i allmän klass var just den rygg jag sett en bit före mål och skillnaden var till slut 35s. Totaltid 3:03:40 och 21a snabbaste tid. Går även fram till huvuddomaren och frågar om det faktiskt är förbjudet att byta shorts mellan cykling och löpning, eller var det bara en vänlig uppmaning att det inte lönar sig. Han svarar att det råder "ehdoton alastomuuskielto", alltså villkorslöst nakenförbud under triathlontävlingarna och att jag blivit diskad om jag bytt shorts. Jag sa inget om att jag var spritt språngande naken under första klädbytet, utan nöjde mig med att kommentera hur mycket bekvämare det hade varit att springa i shorts utan blöja. Han svarade myndigt att triathlon inte är en sport för sådana som söker bekvämlighet...
Aftermath
Går iväg mot bastun i väntan på prisutdelningen, kollar om det finns förbudsskyltar mot egen alkohol och plockar sedan fram min belöningsöl ur väskan. Dricker den i bastun med avundsjuka blickar från mina medtävlande, men är man så orutinerad att man inte packar med sin personliga öl så får man basta utan. Framlåren börjar ge med sig, men försöker fiska tips från de övriga hur man undviker dylika kramper. Ställ sadelhöjden (framkom inte om den ska vara högre eller lägre), cykla långsammare, spring långsammare och träna mera cykel+löp kombinationslänkar fick jag med mig från den diskussionen. Klär på mig civilkläder och går till prisutdelning. Efter jag fått min bronsmedalj äter jag en bit mat före jag börjar den 3h långa bilfärden hem. Till nästa triathlon, förhoppningsvis en halvdistans (2km+90km+21km), ska jag skaffa en landsvägscykel och triathlondräkt, för att undvika naken-diskning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar