En sjutimmarsdag i vindtäta kalsonger

Inspirerad av allas vår idol A Vestergårds berättelse från BotniaVasan 2011 ska jag berätta om mina upplevelser dagen jag skidade Tartu Marathon.

Vaknade i vårt, efter Bäckströms justering av termostatet, glödheta hotellrum och snorade iväg mot frukost. Förkylningen kändes helt OK nu efter 2 dagars medicinering med Fireball, men känslan var långt ifrån toppform. Jag lyckades nätt och jämt klämma i mig en grötportion och gick sedan till rummet för att komplettera frukosten med en Immodium. Fireball verkar inte lugna magen så mycket. Smetade på sista lagret pikaluisto och klädde på mig. Checkade ut och lade extra väskor i bilen. Med skidor och stavar på axlarna traskade vi iväg mot starten.

På skidstadion blåste en kall vind genom märg och ben. Jag sände min tacksamhet till underställ-experten på MySports som rekommenderade att köpa skidkalsonger med vindtätt tyg frampå, så vinden inte slapp åt de känsligaste delarna. Temperaturen -8 var annars perfekt för långlopp och inte lika kallt som när undertecknad och AV skidade BotniaVasan ifjol. Åt min banan och tog bort skyddstejpen från fästvallan medan jag väntade att klockan skulle gå. Varför ville folk komma i så god tid till start? När jag väl ställde mig i startfållan försökte jag komma ganska i mitten av startfältet. Jag anade att yttre kurvan i hästskon på stadion skulle flyta bättre, men säkrade och tog mitten ifall jag gissat fel. Funktionärerna tog ner bandena mellan startleden och alla sökte sig långsamt framåt, alla utom en herreman med långt hår som kom springandes förbi alla med skidorna i händerna. Han hade tydligen bråttom och tyckte han blivit satt i fel led.

Där gick startskottet och till vänster kunde man skymta de snabbare skidåkarna susa iväg andra sidan staketet. På min sidan om planket masade vi oss i motsatt riktining mot hästskon som förde oss mot startlinjen. Yttre kurvan drog bättre och i mitten var det helt OK att vara. Tempot var förvånansvärt bra när vi väl kom över startlinjen och man fick nästan upp värmen stakandes mot första backen. Sen var det stopp! Folk i kön före uppförsbacken blev desperata och genade bredvid spåret i >50cm djup pudersnö. Det var underhållande att se på för oss som hade tålamod. En ung man iklädd Ior-dräkt (åsnan i Nalle Puh) hade problem med att folk skidade honom på svansen i trängseln, så han måste hålla upp den med ena handen. När sedan värsta trängseln gav med sig var det vinden som ställde gav värsta motståndet. Jag sökte stora, långa män som jag kunde ligga i vindskydd bakom för att undvika mesta motvinden. I och med dessa ryggar fick jag också utprövat vilket dagens tempo kommer att vara: Mycket lugnt! Andningen satte stopp för varje försök att höja tempot och redan 3-4 ordentliga parstakningar gjorde mig smått yr. Nåväl, huvudsaken att man kommer genom hela loppet oskadd.

Vid första saftkontrollen (Matu) kände jag att jag nog tankat vätska aningen för flitigt före loppet. Tog 2 muggar blåbärsoppa och fortsatte skidandet. På väg till andra kontrollen skidade jag förbi en ängel, Ior och en riktig krutgubbe med gamla hedeliga ankfot-bindningar. Alla höll ett väldigt irriterande skidtempo, genom att staka på allt vad tygen höll nedför (vilket ibland resulterade i vurpor) och sedan snigla sig uppför backarna så att det bildades köer nere i dalarna. Stark som man är trippade man ju lätt förbi alla uppför och vilade sig sedan nedför. Vid andra saftkontrollen (Ande) började jag blir riktigt pissnödig, men tänkte att jag måste hålla ut halva loppet, så att jag inte behöver stanna 2 gånger.

Skidade upp en flicka som helt tydligt tränade mycket, men inte skidåkning. Hon såg mycket klen ut, med små händer, smala armar, inga lårmuskler...men vilka vader! Hon hade nästan lika grova vader som mina lår, medan hennes lår var som mina datanörd-underarmar. "Kanske hon dansar balett, för de trippar mycket på tå.", tänkte jag i mitt stilla sinne. Hon höll högt tempo trots klara brister i teknik, men som alla andra var hon mycket långsam uppför. Lämnade henne bakom mig i nästa backe...

Tredje saftkontrollen (Kuutse) och halva loppet bakom sig. 2 muggar blåbärsoppa och lite bröd och sedan iväg. Efter nästa krök skidade jag ut bredvid spåret och tog fram min mest skyddade kroppsdel. Vinden gjorde siktandet mycket utmanande och när stavarna blåste omkull framför mig hade jag ännu en sak att inte träffa...  Lättad knäppte jag byxorna och fick se balettdanösen som just åkte förbi. Skidade vidare och njöt av att för omväxlings skull inte vara pissnödig alls. Då hände det plötsligt... vårt skidspår gick ihop med 30km skidarna, som tydligen just startat. De hade naturligtvis bråttom och knuffade, trängdes och körde på folk som var ens lite långsammare än de. Den lilla dansösen blev riktigt irriterad på en herre som knuffade sig förbi och hävde ut sig någon på estniska som fritt översatt skulle vara: "Far åt helvete och väx upp, jävla homosexuella sprinter". "Vilket temperament dom har...", tänkte jag och skidade vidare. Mina tankar flöt iväg till funderingar om huruvida homosexualitet och sprint har något samband, för 30 km är ju helt klart sprint-sträcka ifall man själv skidar 63km. Jag har ju själv klara åsikter om vem sprint-orientering är ämnat för, så kanske det låg något i detta även för skidåkning. Det blev så att 63km-åkarna körde i ett spår och sprinteråkarna skidade i de övriga 3-5. Plötsligt där i trängseln kommer en saftstation (Peebu). Förvånad av att ha skidat så långt redan tog jag en frusen banan, en brödbit och 2 muggar blåbärsoppa.

Vinden började driva fast spåren ganska ordentligt, så när trängsel lättade var jag lite smyg-glad över sprinteråkarna som hjälpte till att hålla opp spåren. Förundrade mig över hur lätt dagen kändes och undrade över hur länge jag varit ut egentligen. Jag räknade hur många energi-tabletter jag borde ha kvar och hur många jag skulle behöva ännu. Försökte även räkna lite kilometerhastigheter och jämföra med BotniaVasan. Tänkte också på hur vi ska göra med denna reseskildring till bloggen. Beslöt mig för att den absolut måste bli skriven, om inte av andra orsaker så för dansösens vredesutbrott på sprintåkaren. Fnissade ännu en gång när jag tänkte på det. Gled sedan in på nästsista riktiga saftkontrollen (Palu). Här hade de preparerat gurkor, bröd och allt med ett ordentligt tockt lager salt. Äckligt men kändes som att kroppen behövde det. Sköjlde ner allt med 2 muggar blåbärsoppa.

15km kvar och igen mycket pissnödig. Kan jag hålla mig 1,5h ännu? Svaret blev nej så jag stannade vid nästa krök och lättade på trycket. Nu kom hon förbi igen, dansösen, och nu hade hon ökat tempot. Nu gällde det att tänka ut en taktik för resten av loppet. Efter sista riktiga kontrollen gäller det att ha krafter kvar. Vätsketankningen var det i alla fall inget fel på, men energinivån kunde eventuellt bli ett problem på slutet. Jag funderade fram och tillbaka hur jag bäst skulle använda mina krafter och en bit före Hellenurme hade jag taktiken klar. Klämde i mig 1 geltub just före, några välsaltade limpskivor och en mugg blåbärsoppa och fortsatte i ökat tempo.

Min taktik gick ut på att inte stanna vid Kohvipunkt, där det bara fanns saft och kaffe, utan istället slå in stöten och köra förbi så många som möjligt. Knaprade i mig en tablett just före och försökte sedan börja ta mig förbi de som inte heller stannat på kaffe. Spåren var dåliga och bruna av sand, benen gav tecken på att vilja börja krampa och den låga syrenivån i blodet gjorde att jag låg på gränsen till yrsel och illamående. Tänkte på vad min tränare Jens sa: " I slutet när du e som tröttast ska du ök tempo, så får du si hu he känns." Och det kändes minsann underbart. Över stockar och stenar skidade jag och tog skalp efter skalp medan Kenta sjöng i mitt huvud. "Just idag e jag stark, just idag mår jag bra...". Mellan varven fnissade jag lite åt dansösens vrederutbrott på sprintern.

1km kvar... Vågar man ge allt än? Hade jag något att ge? 2 herremän i min ålder skidade i god fart framför mig och hade gjort så en längre tid. Hur kommer jag förbi? I kröken före upploppet hörde jag Bäckström ropa: "Spurtin nu Karlå! Du får vila sen!" De 2 herremännen behagade köra i bredd och en långsam sprinter i tredje spår. Jag hopppade mellan spåren och försökte staka mig förbi. Ursinnigt stakande likt Gunde Svan med olyckan i byxorna knappade jag in centimeter för centimeter på gossarna. Skulle det räcka? NEJ! Alla 3 klockades på 6.57.43, men jag var den sista över linjen. Vinglade framåt till någon som tog av mig tidtagningschipet och vidare mot medaljutdelning. Gav en lång kram åt damen som delade ut medaljerna, för att få vila min trötta kropp. Fortsatte framåt...mådde inte bra. Fick inte av mig skidorna... kunde man ta av sig hela skon? Bäckström kom och hjälpte mig få av skidorna och hämtade en varm öl. Nöjd med prestationen och aningen törstig, men varm mörk öl är nog inte gott i alla fall. Bytte på torra kläder och sedan mot bubbelpoolen i Tallinn. I bilen undrade vi vad AV skulle ha tyckt om måldrickan, när enda alternativen var kaffe eller varm öl...

//Mattis