En sjutimmarsdag i vindtäta kalsonger

Inspirerad av allas vår idol A Vestergårds berättelse från BotniaVasan 2011 ska jag berätta om mina upplevelser dagen jag skidade Tartu Marathon.

Vaknade i vårt, efter Bäckströms justering av termostatet, glödheta hotellrum och snorade iväg mot frukost. Förkylningen kändes helt OK nu efter 2 dagars medicinering med Fireball, men känslan var långt ifrån toppform. Jag lyckades nätt och jämt klämma i mig en grötportion och gick sedan till rummet för att komplettera frukosten med en Immodium. Fireball verkar inte lugna magen så mycket. Smetade på sista lagret pikaluisto och klädde på mig. Checkade ut och lade extra väskor i bilen. Med skidor och stavar på axlarna traskade vi iväg mot starten.

På skidstadion blåste en kall vind genom märg och ben. Jag sände min tacksamhet till underställ-experten på MySports som rekommenderade att köpa skidkalsonger med vindtätt tyg frampå, så vinden inte slapp åt de känsligaste delarna. Temperaturen -8 var annars perfekt för långlopp och inte lika kallt som när undertecknad och AV skidade BotniaVasan ifjol. Åt min banan och tog bort skyddstejpen från fästvallan medan jag väntade att klockan skulle gå. Varför ville folk komma i så god tid till start? När jag väl ställde mig i startfållan försökte jag komma ganska i mitten av startfältet. Jag anade att yttre kurvan i hästskon på stadion skulle flyta bättre, men säkrade och tog mitten ifall jag gissat fel. Funktionärerna tog ner bandena mellan startleden och alla sökte sig långsamt framåt, alla utom en herreman med långt hår som kom springandes förbi alla med skidorna i händerna. Han hade tydligen bråttom och tyckte han blivit satt i fel led.

Där gick startskottet och till vänster kunde man skymta de snabbare skidåkarna susa iväg andra sidan staketet. På min sidan om planket masade vi oss i motsatt riktining mot hästskon som förde oss mot startlinjen. Yttre kurvan drog bättre och i mitten var det helt OK att vara. Tempot var förvånansvärt bra när vi väl kom över startlinjen och man fick nästan upp värmen stakandes mot första backen. Sen var det stopp! Folk i kön före uppförsbacken blev desperata och genade bredvid spåret i >50cm djup pudersnö. Det var underhållande att se på för oss som hade tålamod. En ung man iklädd Ior-dräkt (åsnan i Nalle Puh) hade problem med att folk skidade honom på svansen i trängseln, så han måste hålla upp den med ena handen. När sedan värsta trängseln gav med sig var det vinden som ställde gav värsta motståndet. Jag sökte stora, långa män som jag kunde ligga i vindskydd bakom för att undvika mesta motvinden. I och med dessa ryggar fick jag också utprövat vilket dagens tempo kommer att vara: Mycket lugnt! Andningen satte stopp för varje försök att höja tempot och redan 3-4 ordentliga parstakningar gjorde mig smått yr. Nåväl, huvudsaken att man kommer genom hela loppet oskadd.

Vid första saftkontrollen (Matu) kände jag att jag nog tankat vätska aningen för flitigt före loppet. Tog 2 muggar blåbärsoppa och fortsatte skidandet. På väg till andra kontrollen skidade jag förbi en ängel, Ior och en riktig krutgubbe med gamla hedeliga ankfot-bindningar. Alla höll ett väldigt irriterande skidtempo, genom att staka på allt vad tygen höll nedför (vilket ibland resulterade i vurpor) och sedan snigla sig uppför backarna så att det bildades köer nere i dalarna. Stark som man är trippade man ju lätt förbi alla uppför och vilade sig sedan nedför. Vid andra saftkontrollen (Ande) började jag blir riktigt pissnödig, men tänkte att jag måste hålla ut halva loppet, så att jag inte behöver stanna 2 gånger.

Skidade upp en flicka som helt tydligt tränade mycket, men inte skidåkning. Hon såg mycket klen ut, med små händer, smala armar, inga lårmuskler...men vilka vader! Hon hade nästan lika grova vader som mina lår, medan hennes lår var som mina datanörd-underarmar. "Kanske hon dansar balett, för de trippar mycket på tå.", tänkte jag i mitt stilla sinne. Hon höll högt tempo trots klara brister i teknik, men som alla andra var hon mycket långsam uppför. Lämnade henne bakom mig i nästa backe...

Tredje saftkontrollen (Kuutse) och halva loppet bakom sig. 2 muggar blåbärsoppa och lite bröd och sedan iväg. Efter nästa krök skidade jag ut bredvid spåret och tog fram min mest skyddade kroppsdel. Vinden gjorde siktandet mycket utmanande och när stavarna blåste omkull framför mig hade jag ännu en sak att inte träffa...  Lättad knäppte jag byxorna och fick se balettdanösen som just åkte förbi. Skidade vidare och njöt av att för omväxlings skull inte vara pissnödig alls. Då hände det plötsligt... vårt skidspår gick ihop med 30km skidarna, som tydligen just startat. De hade naturligtvis bråttom och knuffade, trängdes och körde på folk som var ens lite långsammare än de. Den lilla dansösen blev riktigt irriterad på en herre som knuffade sig förbi och hävde ut sig någon på estniska som fritt översatt skulle vara: "Far åt helvete och väx upp, jävla homosexuella sprinter". "Vilket temperament dom har...", tänkte jag och skidade vidare. Mina tankar flöt iväg till funderingar om huruvida homosexualitet och sprint har något samband, för 30 km är ju helt klart sprint-sträcka ifall man själv skidar 63km. Jag har ju själv klara åsikter om vem sprint-orientering är ämnat för, så kanske det låg något i detta även för skidåkning. Det blev så att 63km-åkarna körde i ett spår och sprinteråkarna skidade i de övriga 3-5. Plötsligt där i trängseln kommer en saftstation (Peebu). Förvånad av att ha skidat så långt redan tog jag en frusen banan, en brödbit och 2 muggar blåbärsoppa.

Vinden började driva fast spåren ganska ordentligt, så när trängsel lättade var jag lite smyg-glad över sprinteråkarna som hjälpte till att hålla opp spåren. Förundrade mig över hur lätt dagen kändes och undrade över hur länge jag varit ut egentligen. Jag räknade hur många energi-tabletter jag borde ha kvar och hur många jag skulle behöva ännu. Försökte även räkna lite kilometerhastigheter och jämföra med BotniaVasan. Tänkte också på hur vi ska göra med denna reseskildring till bloggen. Beslöt mig för att den absolut måste bli skriven, om inte av andra orsaker så för dansösens vredesutbrott på sprintåkaren. Fnissade ännu en gång när jag tänkte på det. Gled sedan in på nästsista riktiga saftkontrollen (Palu). Här hade de preparerat gurkor, bröd och allt med ett ordentligt tockt lager salt. Äckligt men kändes som att kroppen behövde det. Sköjlde ner allt med 2 muggar blåbärsoppa.

15km kvar och igen mycket pissnödig. Kan jag hålla mig 1,5h ännu? Svaret blev nej så jag stannade vid nästa krök och lättade på trycket. Nu kom hon förbi igen, dansösen, och nu hade hon ökat tempot. Nu gällde det att tänka ut en taktik för resten av loppet. Efter sista riktiga kontrollen gäller det att ha krafter kvar. Vätsketankningen var det i alla fall inget fel på, men energinivån kunde eventuellt bli ett problem på slutet. Jag funderade fram och tillbaka hur jag bäst skulle använda mina krafter och en bit före Hellenurme hade jag taktiken klar. Klämde i mig 1 geltub just före, några välsaltade limpskivor och en mugg blåbärsoppa och fortsatte i ökat tempo.

Min taktik gick ut på att inte stanna vid Kohvipunkt, där det bara fanns saft och kaffe, utan istället slå in stöten och köra förbi så många som möjligt. Knaprade i mig en tablett just före och försökte sedan börja ta mig förbi de som inte heller stannat på kaffe. Spåren var dåliga och bruna av sand, benen gav tecken på att vilja börja krampa och den låga syrenivån i blodet gjorde att jag låg på gränsen till yrsel och illamående. Tänkte på vad min tränare Jens sa: " I slutet när du e som tröttast ska du ök tempo, så får du si hu he känns." Och det kändes minsann underbart. Över stockar och stenar skidade jag och tog skalp efter skalp medan Kenta sjöng i mitt huvud. "Just idag e jag stark, just idag mår jag bra...". Mellan varven fnissade jag lite åt dansösens vrederutbrott på sprintern.

1km kvar... Vågar man ge allt än? Hade jag något att ge? 2 herremän i min ålder skidade i god fart framför mig och hade gjort så en längre tid. Hur kommer jag förbi? I kröken före upploppet hörde jag Bäckström ropa: "Spurtin nu Karlå! Du får vila sen!" De 2 herremännen behagade köra i bredd och en långsam sprinter i tredje spår. Jag hopppade mellan spåren och försökte staka mig förbi. Ursinnigt stakande likt Gunde Svan med olyckan i byxorna knappade jag in centimeter för centimeter på gossarna. Skulle det räcka? NEJ! Alla 3 klockades på 6.57.43, men jag var den sista över linjen. Vinglade framåt till någon som tog av mig tidtagningschipet och vidare mot medaljutdelning. Gav en lång kram åt damen som delade ut medaljerna, för att få vila min trötta kropp. Fortsatte framåt...mådde inte bra. Fick inte av mig skidorna... kunde man ta av sig hela skon? Bäckström kom och hjälpte mig få av skidorna och hämtade en varm öl. Nöjd med prestationen och aningen törstig, men varm mörk öl är nog inte gott i alla fall. Bytte på torra kläder och sedan mot bubbelpoolen i Tallinn. I bilen undrade vi vad AV skulle ha tyckt om måldrickan, när enda alternativen var kaffe eller varm öl...

//Mattis

Nyårs-kvarters-natt-minnes-orientering, med ca 0,6 i handikapp (ev. litet lägre)

Detta är en mycket intensiv skildring kring en ensam killes kamp för att få sova i egen säng. En berättelse om beslutsamhet, envishet, och det faktum att man aldrig skall ge upp. Trägen vinner, sträva alltid frammåt och framförallt: tro på dej själv! En berättelse vinklad till ett orienteringsperspektiv. En episk thriller om viljans kamp mot allt som dagens snedvridna samhälle anser som förnuftigt.

Senaste kväll spenderades ju genom nyårstuparit hos Tunis i nya Böle. Det var en trevlig kväll och klockan gick sin gilla gång, plötsligt var det alltså sent. Heikki började ringa efter taxi men det gick ju sisådär, dvs. det gick åt hlvt med det. Herrskapet hade redan gått och lagt sej, bäckis och Pernilla hade tagit varsit rum, mattis tvingades ner i en soffa och Heikki med dam bestämde sej för att promenera hem till damens som tydligen låg i närheten. Själv fudnerade jag flera gånger om, hur jag själv skulle göra. Hade ju varit skönt att lägga sej direkt men jag ville verkligen ner i egen säng! Jag fick flera vaga antydninger om vartåt skidspåret vid skogsberget låg i förhållande till huset men inget jag riktigt hade större hjälp av...

Men Heikkis skulle promenera förbi spåret så jag hakade på med dem, för hittade jag en gång till spåret skulle det inte vara något problem att hitta hem sedan. Nåväl, ungefär 05:30 bar det av:

K-1

Första sträckan, ut till skidspåret. Ett kort kontrollavstånd men det absolut osäkraste momentet i nattens strapats. Jag promenerade iväg från huset med Heikkis men våra vägar skiljdes efter ~50m då jag siktade i en riktning där jag misstänkte spåret låg. Han såg ganska orolig ut, trodde väl jag var lite rundare under fötterna än det verkliga läget. Men jag utstrålade absolut självsäkerhet och försäkrade om att det nog går vägen.

Skidspåret låg ju nog inte så jäkla enkelt som de flesta ville få det att verka... Men jag följde en väg till slutet, vek av över en gård med någons halvfärdiga nybygge och trampade genom någons halvfärdiga bakgård. Tetsade genom 4 meter skog ut på en upplyst gångbana som ledde ut till lekplatsen som ligger intill skidspåret! Success!! Utmaningen låg ju i att dethär området är nybyggt och konstigt och man inte hittar ett sk*t här längre...

Är litet osäker på startplatsen, men ungefär där bor dom väl, den upplysta vägen innan lekplatsen, och lekplatsen med är inte märkta på kartan, hittade i alla fall en karta med dom nya vägarna utritade.

1-2

Andra kontrollavståndet, en kort transportsträcka ut till parkeringen till skidspåret. Jag dristade mej till och med till att jogga ca 300m längs den härliga spånbanan i skogen med ett leende på läpparna. Fick dock lite för varmt. Väl framme vid parkeringen var det slut på det roliga för nästa riktigt stora utmaning låg framför fötterna.

Tvåan var det inget konstigt med.

2-3

Tredje kontrollen, en riktig långsträcka. Jag är erkänt lite svag på riktiga långsträckor då takten ofta slipper att mattas av till ett malande i stället för att hållas aggressiv. Nu skulle jag ända ner till alskatvägen vid metvikstranden. Det var alltså bara att bita ihop och kämpa nu! Jag låg på hårt och gick fram mycket aggressivt i ständig attack för att inte tappa tempot på denna sträcka. Efter ca 2/3 började ansträngningen göra sej påmind. Dessutom blev jag plötsligt akut skitnödig. Jag styrde bort tankarna från allt oväsentligt och höll blicken fäst på horisonten, eftersom denna del av sträckan är ganska högt belägen kunde jag redan skymta slutsträckorna långt där framme. Trots att tröttheten gjorde sej påmind körde jag hårt och belönades ganska snart då jag kom fram till korsningen vid metviken. Tredje kontrollen tagen och jag kände mej mycket nöjd och siktade vidare.

1,7km enligt google maps, tuff, kuperad sträcka!

3-4

Fjärde kontrollen, den sista, denna låg redan mycket mycket nära hem, nämligen korsningen mellan Metviksgatan och Wolffskavägen. Jag stegade iväg längs cykelbanan längs metviksstranden. Fortfarande upplyft efter den lyckade förra sträckan kände jag mej stark och självsäker. Halvvägs in längs inre metviken såg jag mustamaja (snuten) komma körande på cykelbanan mellan de två metvikssjöarna. Jag lekte för en kort stund med tanken på om de skulle föra hem mej om jag slängde en snöboll på rutan. Av två anledningar lät jag dock bli:

1. De hade antagligen kört mej till butkan direkt...
2. I det skede jag nådde inom kastradie från var jag såg bilen först hade den redan försvunnit utom synhåll för 5min sedan...

Jag fick abrupt överge denna tanke då en gammal nemesis åter gjorde sej påmind. Jag var skitnödig igen... Jag bet ihop och kämpade vidare. Pipandet från trafikljusen vid sista kontrollen sporrade mej vidare. Vid halva metviken kom ett stort dilemma jag inte hade kommit ihåg att analysera på förhand. Man skall ju alltid på kartan ligga en bit framför sin possition så man vet vad som komma skall, men minnesol är mycket krävande. Frågan var nu som följer, tar jag gångbanan genom parken som kanske är lerig, eventuelt mycket våt och klottig, en stor risk? Eller skall jag ta den betydligt längre omvägen att runda med cykelbanan till Metviksgatan och gå längs trottoaren där framkomligheten med säkerhet är god.

Eftersom jag vid det här laget hade nästan helt obehindrad sikt fram till sista kontrollen blev det varken trottoar eller vindlande gångbana, det blev den rakaste och kortaste vägen rakt mot kontrollen som det geometriskt är möjligt att uppnå! Det blev alltså lite bana, mest snöig gräsmatta, lite trottoar, fuskade med linjen då jag skulle över gatan, sneddade lite brantare, lite onödigt då det inte fanns annan trafik men det kändes ändå säkrast så.

Då jag närmade mej kontrollen beslöt jag jag dessutom flytta den, från korsnignen till ämbetsverkets parkeringsplats som jag sneddade över. Dett innebar en del obanad terräng, dock med bra botten, men framför allt en avsevärd avkortning av kvarvarande sträcka.

Första delen, halvvägs till sista kontrollen.

4-M

Upploppet, nu var det panik, till wc, bara ett hundratal metrar kvar, men det knep rejält. Farten ökade rejält på upploppet och jag stampade in i lägenheten i sista stund. Det kändes fantastiskt att ha klarat av denna strapatsfyllda färd. Men det är bara ett till i raden av bevis för vad som är möjligt att klara av då man beslutar sej för att genomföra något och inte låter sej rubbas i sin övertygelse. Efter detta satte jag uppe några minuter till och lät pulsen lägga sej, hinkade en del vatten. Har tyvärr inte den exakta tiden eller mellantider men jag uppskattar färdtiden till något mellan 45-50min.

Sneddade som sagt av betydligt tidigare än korsningen i och med den flyttade sista kontrollen, ett genidrag då jag annars nog inte hunnit till dasset i tid.

Men i egen säng fick jag alltså lägga mej och sedan fick jag sova ut utan att behöva stressa över att behöva stiga upp i främmande territorium för transport hem... Alltså: Helt klart värt mödan!!

/JJ

Generade leendens träning

En liten historia om en man som skulle till hotellets gym på en arbetsresa:

Mannen hoppade i sina träningskläder och gick mot hissen för att ta sig till bastu- och gym-avdelningen. I bastuns omklädningsrum lämnar mannen alla saker som han inte behöver i ett skåp, låser och går mot gymmet. För att slippa in till gymmet behöver han ha sin rumsnyckel som finns i skåpet i omklädningsrummet och för att ta sig tillbaka till bastuns omklädningsrum behöver han ha sin rumsnyckel... Ner till receptionen och förklara sin lilla miss åt fröken receptionist.

Mannen börjar med lite lätt uppvärmning på roddmaskinen och sedan intervaller på motionscykeln. Mitt i intervallerna börjar Dr Phil på TV och mannen börjar bläddra framåt i kanalerna för att hitta något mindre irriterande program. Plötsligt kommer en inzoomad bild från en vuxenfilm upp på TV-skärmen och mannen trycker snabbt på P+ för att komma till nästa kanal, men även där visas vuxenfilm. Nästa kanal också vuxenfilm... Sedan kommer räddningen i form av NBC och mannen kan pusta ut.

Efter träningspasset går mannen mot bastun för att tvätta sig och slappna av. Mannen går in i den relativt lilla bastun i tron att han var ensam occh lade ner sin sittunderlag. När han satte sig ner märker han en knubbig asiat som sitter i hörnet och mediterar. Mannen flämtar till av överraskning, vilket får asiaten att öppna sina ögon och leende nicka som hälsning.

Ren och fräsch går mannen mot sitt skåp i omklädningsrummet. Till sin besvikelse inser mannen att han glömt ta med rena underkläder till gym- och bastu-avdelningen. Mannen beslutar sig att snabbt och obemärkt ta sig tillbaka till sitt hotellrum iförd endast badhanduk och klä på sig i rummet. När mannen kommer fram till hissarna står det redan en ung dam och väntar. Hon inspekterar mannens klädsel och ler. Hissen stannar, men de två väntade får inte plats där eftersom två barnfamiljer redan finns i hissen. Barnfamiljerna inspekterar mannens klädsel och ler. I nästa hiss finns ingen så mannen kommer äntligen sig till rätt våning. På mannens våning väntar en rysk barnfamilj på hissen och dessa verkar inte glädjas alls över mannens klädsel. Mannen ler försiktigt...

Som vanligt är det inte mannen i historien som skrivit brevet.

Juldan

Årets fest närmar sig, dvs den beryktade juldan. Öppet hus vid JJ från kl 18:00 har jag förstått.

Frågan som är på allas läppar efter förra årets misslyckande, har det skett någon utveckling; can the black runner really take the grundranson this year?

http://navigatorntillkapakkan.blogspot.com/2010/12/grundranson-omalleys.html

About The Black Runner

All these questions about who is this black runner? where is his favorite traning spot? why does he always run in black when he wins? and why does Usain Bolt turn up when you google the black runner?

there are many questions that hasn't got an answer. but i'm not surprised that SV had dug up the Scottish 6 days result.

"What makes a great endurance athlete is the ability to absorb potenial 


embarrassment, and to suffer without complaint. I was discovering that if it was a 


matter of gritting my teeth, not caring how it looked, and outlasting everybody else, I 


won. It didn't seem to matter what sport it was--in a straight-ahead, long-distant race, I 


could beat anybody. If it was a suffer-fest, I was good at it."


- The Black Runner




I'm grateful over SV. post on there homepage, but at the same time sad beacuse i'd lost a great 


racer to them (Karlå).


It's always hard to race against him.


And because this post on SV.s homepage the phone went crazy and pepole asking, Christian are 


you really the black runner?


And my answer were always. Stop asking me these kind of stupid questions.

/ The Black Runner

Glädjande nyheter för Sibbo-Vargarna

Sibbo-Vargarna har nu publicerat nyheten om förstärkningen. Seriöst att ta reda på min vinst över Black Runner i somras... undrar varifrån de får sina tips. :)

//Mattis

Träningsläger i Äkäslompolo

Då var tiden inne för det årliga skidträningslägret i Äkäslompolo. För undertecknad var det första året så spänningen var stor inför resan. På grund av en något pinsam insats i en av Helsingfors kyrkor slapp jag först på måndagen till Äkäslompolo och då va Andreas, Kicken och Bäckström redan väl inkörda. Nytt för i år var den sparsamma snömängden samt milda väderleken, men vi gjorde det bästa av situationen. Här ett kort referat hur veckan gick ur min synvinkel:
Måndag tog jag Isometsän Nousu första gången på kvällen. Fin mjukstart på veckan. Faffin 1 underhöll.
Tisdag skidade jag och Kicken en 3h 20min lugn länk på förmiddagen och självständighetsdagen till ära "Lägermästerskap Självständighets Natt Halvmaraton-Orientering" som gick på 2h 45min. Preben&Preben underhöll.
Onsdag 2,5h skidning på förmiddagen, löpteknik i korridoren på kvällen. Hälsenan sade upp kontraktet så detta måste genast botas med Unikum, som hittats i lokala glasbutiken. Iiiihh!! Iiiiihh!! Glöggen underhöll.
Torsdagens träning var lite lugnare pga hälsenan och glögghuvudvärk. Endast 2h 10min skidning. Pierre Isacsson underhöll.
Fredag 2h 10min parstakning och 1h sparkstöttning för att vila hälsenan. Kvevlax hårdaste underhöll med pidrospel.
Lördag skidade jag 5h 15 med endast en kort urineringpaus. Innehållet i Unikum-flaskan räckte bara till en lille på kvällen. Iiiihh!! Iiiiihh!! Faffin 2 underhöll.
Söndag endast städning och hemfärd för underteckand. Körde förbi både Koni och Kuni på hemvägen samt Ii. Stannade på kinesiskt i Kalix. Roxie och Bo Kasper underhöll. Trött, glad och helt sönder gick jag och sov på söndagen, med många roliga minnen från mitt första skidläger i Äkäslompolo.

//Mattis