Nyårs-kvarters-natt-minnes-orientering, med ca 0,6 i handikapp (ev. litet lägre)

Detta är en mycket intensiv skildring kring en ensam killes kamp för att få sova i egen säng. En berättelse om beslutsamhet, envishet, och det faktum att man aldrig skall ge upp. Trägen vinner, sträva alltid frammåt och framförallt: tro på dej själv! En berättelse vinklad till ett orienteringsperspektiv. En episk thriller om viljans kamp mot allt som dagens snedvridna samhälle anser som förnuftigt.

Senaste kväll spenderades ju genom nyårstuparit hos Tunis i nya Böle. Det var en trevlig kväll och klockan gick sin gilla gång, plötsligt var det alltså sent. Heikki började ringa efter taxi men det gick ju sisådär, dvs. det gick åt hlvt med det. Herrskapet hade redan gått och lagt sej, bäckis och Pernilla hade tagit varsit rum, mattis tvingades ner i en soffa och Heikki med dam bestämde sej för att promenera hem till damens som tydligen låg i närheten. Själv fudnerade jag flera gånger om, hur jag själv skulle göra. Hade ju varit skönt att lägga sej direkt men jag ville verkligen ner i egen säng! Jag fick flera vaga antydninger om vartåt skidspåret vid skogsberget låg i förhållande till huset men inget jag riktigt hade större hjälp av...

Men Heikkis skulle promenera förbi spåret så jag hakade på med dem, för hittade jag en gång till spåret skulle det inte vara något problem att hitta hem sedan. Nåväl, ungefär 05:30 bar det av:

K-1

Första sträckan, ut till skidspåret. Ett kort kontrollavstånd men det absolut osäkraste momentet i nattens strapats. Jag promenerade iväg från huset med Heikkis men våra vägar skiljdes efter ~50m då jag siktade i en riktning där jag misstänkte spåret låg. Han såg ganska orolig ut, trodde väl jag var lite rundare under fötterna än det verkliga läget. Men jag utstrålade absolut självsäkerhet och försäkrade om att det nog går vägen.

Skidspåret låg ju nog inte så jäkla enkelt som de flesta ville få det att verka... Men jag följde en väg till slutet, vek av över en gård med någons halvfärdiga nybygge och trampade genom någons halvfärdiga bakgård. Tetsade genom 4 meter skog ut på en upplyst gångbana som ledde ut till lekplatsen som ligger intill skidspåret! Success!! Utmaningen låg ju i att dethär området är nybyggt och konstigt och man inte hittar ett sk*t här längre...

Är litet osäker på startplatsen, men ungefär där bor dom väl, den upplysta vägen innan lekplatsen, och lekplatsen med är inte märkta på kartan, hittade i alla fall en karta med dom nya vägarna utritade.

1-2

Andra kontrollavståndet, en kort transportsträcka ut till parkeringen till skidspåret. Jag dristade mej till och med till att jogga ca 300m längs den härliga spånbanan i skogen med ett leende på läpparna. Fick dock lite för varmt. Väl framme vid parkeringen var det slut på det roliga för nästa riktigt stora utmaning låg framför fötterna.

Tvåan var det inget konstigt med.

2-3

Tredje kontrollen, en riktig långsträcka. Jag är erkänt lite svag på riktiga långsträckor då takten ofta slipper att mattas av till ett malande i stället för att hållas aggressiv. Nu skulle jag ända ner till alskatvägen vid metvikstranden. Det var alltså bara att bita ihop och kämpa nu! Jag låg på hårt och gick fram mycket aggressivt i ständig attack för att inte tappa tempot på denna sträcka. Efter ca 2/3 började ansträngningen göra sej påmind. Dessutom blev jag plötsligt akut skitnödig. Jag styrde bort tankarna från allt oväsentligt och höll blicken fäst på horisonten, eftersom denna del av sträckan är ganska högt belägen kunde jag redan skymta slutsträckorna långt där framme. Trots att tröttheten gjorde sej påmind körde jag hårt och belönades ganska snart då jag kom fram till korsningen vid metviken. Tredje kontrollen tagen och jag kände mej mycket nöjd och siktade vidare.

1,7km enligt google maps, tuff, kuperad sträcka!

3-4

Fjärde kontrollen, den sista, denna låg redan mycket mycket nära hem, nämligen korsningen mellan Metviksgatan och Wolffskavägen. Jag stegade iväg längs cykelbanan längs metviksstranden. Fortfarande upplyft efter den lyckade förra sträckan kände jag mej stark och självsäker. Halvvägs in längs inre metviken såg jag mustamaja (snuten) komma körande på cykelbanan mellan de två metvikssjöarna. Jag lekte för en kort stund med tanken på om de skulle föra hem mej om jag slängde en snöboll på rutan. Av två anledningar lät jag dock bli:

1. De hade antagligen kört mej till butkan direkt...
2. I det skede jag nådde inom kastradie från var jag såg bilen först hade den redan försvunnit utom synhåll för 5min sedan...

Jag fick abrupt överge denna tanke då en gammal nemesis åter gjorde sej påmind. Jag var skitnödig igen... Jag bet ihop och kämpade vidare. Pipandet från trafikljusen vid sista kontrollen sporrade mej vidare. Vid halva metviken kom ett stort dilemma jag inte hade kommit ihåg att analysera på förhand. Man skall ju alltid på kartan ligga en bit framför sin possition så man vet vad som komma skall, men minnesol är mycket krävande. Frågan var nu som följer, tar jag gångbanan genom parken som kanske är lerig, eventuelt mycket våt och klottig, en stor risk? Eller skall jag ta den betydligt längre omvägen att runda med cykelbanan till Metviksgatan och gå längs trottoaren där framkomligheten med säkerhet är god.

Eftersom jag vid det här laget hade nästan helt obehindrad sikt fram till sista kontrollen blev det varken trottoar eller vindlande gångbana, det blev den rakaste och kortaste vägen rakt mot kontrollen som det geometriskt är möjligt att uppnå! Det blev alltså lite bana, mest snöig gräsmatta, lite trottoar, fuskade med linjen då jag skulle över gatan, sneddade lite brantare, lite onödigt då det inte fanns annan trafik men det kändes ändå säkrast så.

Då jag närmade mej kontrollen beslöt jag jag dessutom flytta den, från korsnignen till ämbetsverkets parkeringsplats som jag sneddade över. Dett innebar en del obanad terräng, dock med bra botten, men framför allt en avsevärd avkortning av kvarvarande sträcka.

Första delen, halvvägs till sista kontrollen.

4-M

Upploppet, nu var det panik, till wc, bara ett hundratal metrar kvar, men det knep rejält. Farten ökade rejält på upploppet och jag stampade in i lägenheten i sista stund. Det kändes fantastiskt att ha klarat av denna strapatsfyllda färd. Men det är bara ett till i raden av bevis för vad som är möjligt att klara av då man beslutar sej för att genomföra något och inte låter sej rubbas i sin övertygelse. Efter detta satte jag uppe några minuter till och lät pulsen lägga sej, hinkade en del vatten. Har tyvärr inte den exakta tiden eller mellantider men jag uppskattar färdtiden till något mellan 45-50min.

Sneddade som sagt av betydligt tidigare än korsningen i och med den flyttade sista kontrollen, ett genidrag då jag annars nog inte hunnit till dasset i tid.

Men i egen säng fick jag alltså lägga mej och sedan fick jag sova ut utan att behöva stressa över att behöva stiga upp i främmande territorium för transport hem... Alltså: Helt klart värt mödan!!

/JJ