lördag 31 augusti 2019

Triathlon Estonia

Efter fjolåret lyckade halvdistans triathlon var nu siktet inställt på fulldistans (även känd som Ironman, men det varumärket får inte användas av andra än Ironman-organisationen). Träningen flöt på som vanligt med fokus på styrketräning på hösten, skidning på vintern och löpning&cykling på våren. Till sommaren lämnade jag bort gymmet helt eftersom jag tänkte yogan räcker för att upprätthålla stabiliteten och försökte öka träningsmängden från 6-7h/vecka till 8-9h/vecka. Jag följde med min Heart Rate Variability för att se att jag kunde återhämta mig tillräckligt mellan träningspassen och det visade sig jag inte klarade av träningsökningen, så endast 3 veckor av 12 gjorde jag planerad träningsmängd och resten av veckorna lämnade jag bort eller kortade av träningspass. 3 veckor före fulldistansen i Estland körde jag halvdistans i Kasnäs, som generalrepetition. Jag planerade hålla samma hastighet som ifjol och hoppades att det skulle kännas lättare. Klappade ihop på andra halvan av cyklingen, men i övrigt gick det enligt planen, sluttid 5:47:20 (28s snabbare än ifjol) och inga kramper.

Tävlingsförberedelser

Före en tävling är det viktigt att vila tillräckligt, men eftersom jag var så nervös kunde jag inte sova ordentligt på nätterna veckan innan. Trots att jag hade planerat min semester enligt triathlon fulldistansen och ännu var ledig veckan före, så fanns det inte tid för tupplurar. I övrigt gick förberedelserna bra och jag kände mig trött men redo. På fredag förmiddag hämtade jag Bryan, som skulle ta hand om hus och husdjur medan vi var i Estland. Packade in de sista väskorna i bilen och körde iväg mot hamnen. Vi kom iväg lite senare än planerat men räknade att vi bra skulle hinna till båten, men trafiken i Helsingfors grötade till sig rejält och det var med hjärtat i halsgropen vi checkade in bilen. När vi pustade ut och väntade att få köra ombord märkte jag att jag glömt min jacka. Ingen panik med själva jackan, men i jackfickan hade jag plånboken med bank/kreditkort och körkort. Passet hade jag med, så vi slapp ombord och Maiju hade bankkort så hon kunde betala det vi behövde. Planen var dock att jag skulle köra i Estland och ifall polisen stannade oss där kunde det vara en fördel att ha körkort. Vi beslutade oss i alla fall att resan skulle vara lugnare om jag körde och var nervös för polisen än om Maiju skulle köra och vara nervös för trafiken. Trafiken i Tallinn var mycket värre än i Helsingfors och efter en timmes körning var vi fortfarande i centrum. Maiju meddelade vår AirBnB värdinna att vi blir sena och navigatorn visade oss mot byn Äksi nära Tartu via en massa småvägar. Framme så hämtade jag snabbt tävlingskuvertet med nummerlapparna och tidtagningschipet och sedan till vår stuga för vidare förberedelser.
Kl 22 hade jag alla väskor packade, vattenflaskor fyllda, cykel och hjälm försedda med tävlingsnummer och det var bara att sätta sig i soffan och ladda inför tävlingen med öl och smörgåsar.

Väckning!

Väckning kl 5:00 och började koka morgongröten på rågflingor jag hade med hemifrån, för vissa saker chansar men inte med. Kl 6 var jag klar att ge mig iväg de 500m ner mot tävlingscentralen där arrangörerna med tävlingsledare Urmas i spetsen var mitt uppe i förberedelserna. Jag var först på plats och började kolla startplats, växlingsområde, cykelvarvning, löpvarvning och bajamajor. Tog en lite paus under tak när det kom en regnskur, men väderleksprognoserna visade att det inte skulle regna mer efter starten kl 8. Checkade in cykeln i växlingsområdet och lade påsen med löpskor, gel och svettband bredvid cykeln. Påsen för första bytet fick man placera var man ville, så jag lade den på en sten mellan stranden och växlingsområdet. Fanns ingenstans att tvätta händerna med tvål och varmt vatten, så oljade in våtdräktsbenen och halsen med hjälp av en plastpåse och tvättade händerna med sand och sjövatten. Före start plaskade jag runt lite på den långgrunda stranden till sjön Saadjärv. Temperatur ca 19 grader i både vatten och på land.

Sökte mig långt bak i startfältet för att undvika paniken vid start, medan arrangörerna rättade till placering av boj 2, som under natten hade förts med vinden långt till motsatta stranden.

Simningen


Urmas blåste i sin lur exakt kl 8:00 och någon sekund efteråt hördes också ett skott (på deras FB video ser man startpistolen klickar första gången), men då hade karusellen redan startat. Lite trängsel blev det de första hundra metrarna men sedan fick man paddla på i lugn och ro. Märkte snabbt att det fanns ett par fötter som höll samma takt i det klara vattnet, så beslöt mig att följa dem. Vid första bojen såg jag att fötterna tillhörde en mustachprydd man och svängde av mot följande boj. Vi simmade nu rakt mot vågorna, så det blev en hel del kallsupar före vi kom till tredje bojen och fick svänga sidan mot vågorna igen. Allt kändes frid och fröjd, jag höll samma hastighet som mannen med fötterna och blev inte andfådd. Förbi boj 4 och 5, sedan in mot stranden och boj 6, varefter vi igen tog riktning mot boj 1 vid bryggan. Det var så långgrundt att man fick akta sig för att inte slå händerna i nån sten när vi simmade längs stranden.

Just vid boj 1 när jag skulle starta andra 1,9km loopen började höger vad krampa. Jag försökte lugna sparkarna och andas djupare, vilket lyckades så bra att före boj 2 pekade alla tårna rakt bakåt igen och simningen började flyta på som vanligt. Mannen med fötterna var en bit framför nu, men han hade tydligen tappat fötterna han hade tagit riktning mot och stannade upp mer för att kolla kursen. Kallsuparna avlöste varandra pånytt i motvinden, men snart kunde vi svänga av mot boj 4 och 5. Jag kom upp och förbi mannen med fötterna och hoppades det skulle hjälpa honom hålla rätt kurs. Fingrar och tår började kännas kalla, men hade fortfarande känsel kvar. Vid boj 6 frågar mannen med fötterna om vi nu får sikta rakt mot stranden nu eller via boj 1? Jag svarade att rakt mot stranden, men upp mellan bryggan och trädet där Urmas riggat mellatidstagningen. 17e upp ur vattnet på tiden 1:23:25 och ca 20s efter kom Heikki, som mannen med fötterna tydligen hette.
Maiju hade vaknat och hejade på mig in till växlingsområdet, jag nappade min påse och for in i omklädningstältet. Tömde ut innehållet ur påsen på mattan, satte mig på bänken bredvid en herre och drog av våtdräkten, kastade in våtdräkt, simmössa och glasögon i påsen, torkade fötterna, tog på nummerbälte, strumpor och cykelskor samt satte astmamedicin och salttabletter i fickorna. Joggade till cykeln, kastade påsen med våtdräkten bredvid min andra påse, tog på hjälmen, tog cykeln och for iväg. T1 tid 2:57.

Cyklingen

Kändes lite av krampen från simningen men tänkte att det nog ger med sig när jag får upp värmen. Kastade in gel, honung och salttablett för att kompensera för tiden på simningen.

Ut från "blindtarmen" till och från tävlingsområdet och in på första 20km-varvet av 9. Vinden var frisk och blåste rakt emot när man svängde av nordväst på stora vägen väster om sjön. Blev nästan svalt kläderna var genomvåta efter simningen och solen ännu i moln, men tänkte det nog blir för varmt ännu under denna cykeltur. Vägytan var ojämn på vägrenen men lite jämnare där bilarna nöter den, så körde lite längre ut på vägen än nödvändigt så länge det inte kom bilar. Kollade att hastigheten var 2:17min/km och konstaterade att den lite lägre än planerade 2:10min/km, men förhoppningsvis stiger den på andra sidan sjön med medvind. Norr om sjön svängde vi av, klockan visade att jag cyklat 10km och vinden slutade störa. Här var asfalten ännu ojämnare och pga vägarbete hamnade man på ställen kryssa mellan ytor där asfalten var bortgrävd så gruset syntes. Såg en bra plats för tekniska pauser och en sådan borde komma rätt snart eftersom jag glömde gå via toaletten i växlingen. Skyltningen visade sedan att vi skulle svänga av på östra sidan av sjön och fortsätta på än ännu mindre och ojämnare väg. Här kom herren i omklädningstältet förbi samt Heikki (han med fötterna), men på cykeln får jag bara finna mig i att folk far förbi. Fastän jag har lägre däcktryck mot vad eliten lär ha så bara skallrade tänderna tack vare den ojämna vägytan och farten av medvinden. Hastigheten var ner på 2:00min/km så medeltalet jämnade ut sig till planerade 2:10 när jag var tillbaka in för varvning.

Energistrategin bestod av honung+salttablett vid 10km, gel vid 20km, båda med vatten, salted protein bar när magen kände för det och sedan saltad glögg när jag behövde omväxling i drickandet. Redan på varv 2 tog jag en teknisk paus på norra sidan sjön för blåsan var ikläm när jag kröp ihop i motvinden. Sög också i mig astmamedicin och tuggade i mig en bit protein bar när jag trampade igång efter den ca 1,5min långa pausen. Hade skrivit kilometrarna på gel och honungstuberna jag tejpat fast på cykelramen, så det kändes som en adventskalender när man fick riva loss nästa tub och klämma i sig.

När jag efter 60km startade 4e varvet började krafterna i benen tryta och jag kände mig allmänt slö. Kastade in en reservgel jag hade i fickan, en bit protein bar, drack vatten och sprutade lite vatten på tröjan för ökad kylning. Vid 70km tog jag teknisk paus för att sätta klockan i laddning (hade ett extra batteri fast på styret för ändamålet) och orken kändes inte bättre, så vid 75km tog jag ännu mera reservenergi och en salttablett till. När jag skulle skölja ner härligheten med lite vatten så var flaskan tom. Besvikelsen var stor fastän jag hade glögg och detta drog ner humöret och orken ytterligare. Vid växlingsplatsen hojtade jag till funktionärerna att jag behöver ny vattenflaska och före jag nappade den i farten försäkrade jag mig att det bara var vatten. Tog första klunken och när jag kände smaken av vattnet blev jag euforisk. Detta är orsaken varför jag plågar mig själv på de mest utdragna sätt och och utmanar mig själv till det yttersta, för den känslan när inget annat i världen betyder något förutom smaken av rent vatten. Jag trampade på i motvinden med glädjetårar på kinderna och tänkte på alla de saker som inte berör mig i detta stadium, t.ex. idiotiska presidenter, stadsplanering och handelskrig. Globala uppvärmingen gjorde sig dock påmind genom en brännande känsla i nacken och sannerligen hade solen tydligen gassat en god stund nu. I Kasnäs hade jag sprutat solskydd på axlarna före cyklingen, men inte smetat ut det, så hade vita cirklar på mina annars röda axlar vid målgång. Nu hade jag ingen solkräm alls, så kunde se fram emot ett jämnrött resultat på de exponerade delarna av min kropp. Blötte ner tröjan med lite vatten och tyckte orken började återvända. Tänkte på hur ironiskt det är att man för första gången i sitt liv cyklar en 180km länk och när man gör det har man värmt upp med 1,5h simning och tänker värma ner med ett marathon. Funderade också på hur detta besök i källaren pga otillräckligt energiintag skulle påverka slutresultatet och kom fram till att det var bäst att inte tänka på saken. Knappa hälften av cyklingen kvar och sedan ett marathon på det, så massvis med föränderliga omständigheter som ännu kunde svänga läget totalt. Till exempel en punktering, som jag tyvärr såg 3 st av, eller en krasch som jag lyckligtvis inte såg alls.

Mer cyklister kom förbi och glöggen började smaka bättre, men motvinden blev värre för varje varv. Teknisk paus med urinering vid 110km och denna gång hade Petter-Niklas somnat bort totalt, vilket gjorde att det hela kändes aningen overkligt... men rätt snabbt gick pausen i alla fall, ca 1min.
När jag for ut på 8e och nästsista varvet kom jag ikapp en långsammare cyklist och eftersom man inte får ligga närmare än 12m framförvarande cyklist mer än 25s, så kräver en omkörning en märkbar ökning i hastighet. Jag tryckte på ordentligt och kom förbi, men när jag skulle återgå till mitt normaltempo, som nu låg på 2:15min/km, så högg det till i vänster innerlår. Krampen var inte total och inte så smärtsam att tårarna började rinna, men det blev definitivt svårare att hålla tempo. Jag kastade in en bit protein bar, försökte andas djupt, massera rytmiskt låret när muskeln inte arbetade och visualiserade hur syret för bort dett onda ur den krampande muskeln. Krampen började släppa när jag kom bort från motvinden, men var inte läge att ta igen tappad tid utan fortsatte det aningen långsammare tempot jag höll. Igen for mina tankar till framtiden och hur denna kramp skulle påverka resten av loppet, men kom fram till att det är bäst att städa undan sådana tankar. Trampa på och snart är cyklingen över. Tog det lugnt och sansat sista varvet så benen inte skulle protestera när jag började springa. Allt gick bra, men en passerande estnisk cyklist började argt ropa något jag inte förstod. Jag ropade "WHAT?!", men inget svar. Tittade över axeln när en annan cyklist just kom förbi. Den passerande cyklisten sa: "I don't know either what he shouted". Fortsatte trampa medan de två andra sakta försvann utom synhåll. Rev av 180km gelen 3km före växlingsområdet, rätade ut ryggen och började fokusera på hur bytet till löpning ska gå. Totaltid på cyklingen 6:49:35.


Maiju hade yogat färdigt, varit till affären och var nu redo att heja för hela slanten. Hoppade av cykeln på placering 23 och försökte riva klockan från laddning i farten. Rundade in till cykelstället, lade ifrån mig cykeln, tog av hjälmen, hällde ut innehållet ur påse 2, bytte skor och joggade iväg med svettband och gel+honung i handen. T2 tid 1:22.

Löpningen

Fick allt i fickorna och händerna fria tills jag kom fram till bajamajorna, där blev det teknisk paus för att vara så lätt som möjligt på löpningen. Tog sen en till dos astmamedicin, tog ett glas vatten från drickakontrollen och kastade tomma gel- och honungstuber åt Maiju. Försökte starta löpningen i behärskat tempo, men när jag kollade hastigheten visade klockan 5:35min/km och behärskade mig ytterligare för att komma nånstans just under 6:00.

Det var hyfsat med folk på den 2,6km långa vägsträckan vi löpte fram och tillbaka, så ett varv blev 5,2km, för enkelhetens skull räknade jag varvet som 5km. De flesta som sprang fortare än mig var på halvdistansen och ungefär hälften av de på långdistansen promenerade. Konstaterade att om jag klarar att hålla planerat tempo finns det positioner att plocka, men det var omöjligt att veta vilket varv folk var inne på om man inte frågade. Efter 1km började framlåren krampa, men det är rätt vanligt när man just hoppat av cykeln och brukar ge med sig när benen vänjer sig vid löpningen. Energistrategin var att ta honung+salttablett vid drickakontrollen på vändplatsen (2,6km) och gel vid drickakontrollen på växlingsplatsen (5,2km) och bara vatten. Det var kraftig motvind ut till 2,6km och när jag kom till drickakontrollen kastade jag in salt, honung och en klunk vatten, resten av vattnet hällde jag över ryggen. Märkte att det var nästsista salttabletten, så någonstans hade det gått fel i planeringen eller så hade jag tagit mer än planerat, så på vägen tillbaka gjorde jag om strategin till honung+saltgurka+vatten vid den välutrustade 5,2km-drickakontrollen och gel+vatten vid 2,6km där det inte bjöds på annat än vatten. Medvinden och solen gjorde att kroppen kokade när man sprang i riktning mot växlingsplatsen och i mitt stilla sinne drömde jag om en dyblöt tvättsvamp att svalka sig med, medan framlåren sakta mjuknade. Passerade Maijus supporterplats och visade tummen upp, tecknet på att hjärnan ännu fungerar och att jag inte tänker avbryta. Hon ropade att allt går enligt planerna och det ser bra ut.

Det kändes dock inte så bra på grund av värmen, men solen skulle väl snart sjunka så lågt att den slutade värma och hoppades att tvättsvamparna skulle svalka tillräckligt fram tills det. Kollade hastigheten och nu låg medelhastigheten för löpningen på 5:46min/km, så hade råd att sakta ner ytterligare. Gel+vatten och en rejäl svamp så jag fick ansiktet och hela skjortan blöt. Takten hölls bra i motvinden, honung+sista salttabletten+vatten vid vändpunkten 7,5km, hett så ini Norrnäs på vägen tillbaka, tummen upp och muntra rop från Maiju. Gel+Vatten+svamp vid 10km, men nu började jag ha känningar att detta inte håller ända i mål. Fotsulorna brände lite lätt, andningen var ryckig och magen protesterade att den hade det jobbigt, men tempot hölls. Höger framlår började krampa, sedan vänster vad, sen vänster framlår och höger vad. Ingen totalkramp, men så att det kändes att snart hugger det till. 12,5km: Gel+vatten. Svängde tillbaka, kollade hastighet och puls: 5:50min/km och 153bpm. Allt som det borde, men varför känns det som jag exploderar? Andades ett-två-tre steg in och ett-två-tre steg ut. Hettan på vägen tillbaka var olidlig och nu började även baklåren krampa. Klarade att hålla tempot ännu, tummen upp åt Maiju med kommentaren: "Nu är det inte roligt längre... Benen krampar". Hon ropade att bara ett varv kvar, sen börjar vi räkna neråt.

Saltgurka+sportdryck+svamp vid 15km och fick lätta kräkningar. Saktade ner för att inte börja spy och kollade hela tiden lämpliga buskar ifall det kommer upp. Benen knöt nu ihop sig så jag varken kunde böja eller sträcka på dem. Skulle jag börja gå? 25km kvar, så det tar en evighet att gå. Knäna var konstant lite böjda och bara från höften rörelsen kom, men det gick framåt om än lite långsammare än önskat. Skulle jag avbryta? Smärtan i min bakdel från cykelsadeln sade mig att 180km cykel kommer inte att göras om frivilligt och avbryter jag kommer besvikelsen göra att jag prövar igen. Vid 17,5km hade jag bara mörka tankar i huvudet, mådde så dåligt att jag knappt klarade av att få ner en liten klunk vatten, vågade inte titta på klockan utan lade all kraft på att sätta en fot framför den andra. När jag mötte Heikki såg han väl på att jag hade det jobbigt och uppmuntrande sa att jag ännu orkar. Kom ihåg hur jag i Kasnäs fått kraft av mina medtävlande och beslöt mig försöka samma nu. Ropade "heja heja" åt folk och försökte le. Hur länge ska jag orka med denna smärta? Kom fram till att hellre 2,5h smärtsam granny-shuffle än 6-7h på sadeln igen. Blir det inte värre än såhär så klarar jag mig i mål. Tummen upp åt Maiju och meddelade att absolut inga kommentarer om tid, för nu orkar jag inte mer. Maiju sa att jag redan var halvvägs och bara 4 varv kvar, det går bra.
Bajamaja+saltgurka+sportdryck+svamp vid 20km. Granny-shuffle var väldigt tungt för skinkorna och nedre ryggen, så nu började ryggen också varsla om kramp.  Började se framför mig hur jag föll ihop i totalkramp och vred mig av smärta liggandes på asfalten, så kanske det vore artigt att avbryta vid nästa varvning och inte hamna hämtas med ambulans. Jag spände magmusklerna så gott det gick för att stöda ryggen och märkte att illamåendet gett med sig litet. Jag kollade i alla fall inte efter potentiella spyplatser mera. Har det vänt? Tar magen upp energi igen så kanske det vänder till det bättre. Gel+vatten vid 22,5km och inga kräkningar. Sprang förbi en estnisk man och frågade om det går bra. Han svarade att det är lite småjobbigt, men han är snart halvvägs. Jasså, jag var redan mer än halvvägs, men benen krampar så jag knappt slipper framåt. Han sträckte fram handen och sa att han heter Priit. Jag sa jag heter Mathias och detta är min första fulldistans. Han meddelade att det också var hans första. Jag lämnade sedan honom bakom mig och stånkade vidare. Såg 3km skylten och tänkte bara 2km kvar, sedan bara 3 varv kvar. Hjärnan räknade ut att det blir 17km, men det lät jättelångt...bara 2km kvar.

Tummen upp och sa åt Maiju att även ryggen krampar, men tror jag klarar det. Märkte att rösten höll på att ge upp, bara rosslade när jag försökte ropa. Hon sa att jag skulle stänga av huvudet och bara låta det rulla nästa varv. Efter det varvet har jag ju bara 2 kvar. Astmamedicin+saltgurka+sportdryck+svamp vid 25km. Nu började solen gå ner och det blev svalare. Försökte stänga av hjärnan, bara sätta en fot framför den andra. Magmusklerna började bli trötta, så snart krampar väl även de. Heikki kom emot och han såg likadan ut som första varvet jag mötte honom. Jag frågade hur många varv han har kvar och han var in på nästsista, så ett varv före mig. Rösten kom inte tillbaka av astmamedicinen, men kramperna blev i alla fall inte värre mera. Gel+vatten vid 27,5km. Prövade släppa magmusklerna en aning och krampen i ryggen blev inte värre. Konstaterade att jag troligtvis kommer klara mig till mål i samma fart. Utan solgasset gick det nästan att återhämta sig i medvinden. Tummen upp åt Maiju och meddelade att det nästan känns om jag kan klara det, men vågar inte pröva öka tempot. Maiju sa att jag ska fortsätta ett varv till med hjärnan avstängd, sedan kan har jag bara sista varvet kvar. Vilken konstig sport egentligen, där allt går bättre om man stänger av hjärnan och inte som i orientering där man ska vara skärpt hela tiden. Min hjärna snurrade dock på fullvarv, men riktningen var okontrollerad. Saltgurka+sportdryck+svamp vid 30km och började tänka på min ursprungliga plan för löpningen: 6:00min/km fram till 30km, sedan enligt känsla. Farten hade inte hållits, men hur kändes det nu då? Skoskav frampå höger fot, kunde varken sträcka eller böja benen, andningen var sansad, jag mådde inte dåligt och det var nästan kallt i motvinden. Borde jag snegla lite på klockan och eventuellt försöka öka farten på min granny-shuffle? Svar NEJ! Hade jag tagit mig ur källaren utan att Morran fått fast mig så tänkte jag inte gå dit igen. Dessutom ville jag ha saft, minst en liter saft. Saft, saft, hallonsaft... Hoppas dom har saft i mål. Bara 10km kvar och 10km är ju en kort träningslänk. 32,5km tar jag en gel+vatten och frågar om de ännu orkar vänta, för jag har ett varv kvar. De skrattar och säger jag nog inte är den sista, så de kommer att stå där länge än. Medvind och inte för hett, men finns absolut ingen kraft kvar i min kropp, varken psykisk eller fysisk. Tummen upp åt Maiju och säger jag ska försöka njuta av sista varvet. Hon säger att det låter som en bra plan, för sista varvet orkar jag absolut.

Saltgurka+sportdryck vid 35km och tackar så hjärtligt för bra service, för nu far jag ut på sista varvet. Tog ingen svamp utan istället drar jag fast dragkedjan på tröjan i motvinden. "We are all the winners, we are all the best..." Känns som jag förtjänat känslan som infinner sig och inbillar mig att farten automatiskt ökar lite om jag känner mig uppåt. Vid 37,5km tar jag bara ett vattenglas och tackar för god service. Ser fram emot saften jag hoppas dom har i mål. Priit kommer upp bakifrån och jag frågar om han känner sig stark när han ökat tempot. Han svarar nej, men han tycker det börjar räcka och han vill hem. Överväger om jag borde ta rygg, men mitt halvtama försök misslyckas så jag fortsätter i egen fart. Solen har gått ner, kollar totala löpta km från klockan: 40km! Jag har alltså räknat varven rätt och nu bara uppför backen, en vänstersväng och sedan ner mot mål. Visualiserar hur jag triumferande flyger över mållinjen... Kommer till mellantiden och fortsätter mot mål. Ser tävlingstiden ovanför mål på långt håll: 12:59:25 SHIT! Det finns en chans jag kommer under 13 timmar. Öker farten och det riktigt river i mina stackars benmusklerna. Maiju är på upploppet och filmar, jag skriker: "Kolla tiden!" Räknar ner 25-24-23... Biter ihop och tårar pressas fram av smärtan. 10-9-8... Speakern ropar något på estniska, tydligen hejar på min kamp mot klockan. Störtar över mållinjen med ett vrål på tiden 12:59:57!

Ser en kamera och försöker vrida ansiktet till ett leende, sedan svartnar det för ögonen.

Skakar huvudet och tar stöd mot matbordet, ser upp på Maiju men kan inte fokusera. Känner inte av benen alls, så lutar armarna på bordet och huvudet på armarna. Någon tar bort tidtagningschipet från vristen och en man utan skjorta kommer och gratulerar till gott lopp. Jag antar han också sprungit, eftersom han är utan skjorta, så säger tack detsamma.

En ung dam kommer med en medalj och jag lyckas nu få huvudet av bordet utan att världen snurrar. Hon hänger medaljen runt halsen och ger mig en finisher t-shirt. Säger sedan att jag ska ta något att äta eller dricka och visar på bordet jag atår och håller i. Ögonen fastnar på flaskorna med morotsjuice och sveper genast en sån. Aah, saft! Får en liters flaska mineralvatten av damen och tar en till morotsjuice.

Maiju hjälper mig dra av den blöta tävlingströjan och jag tar på min torra finisher t-shirt. Löpningen gick på 4:42:37 och blev till slut 17e, så tog igen alla placeringar jag tappade på cyklingen. Samlar ihop mina grejer och går med staplande steg och med stöd av cykeln mot vår stuga. Säger åt Maiju att jag aldrig mer ska göra ett fulldistans triathlon, för dethär är ju bara idiotiskt på alla sätt. Hon ler och säger att vi ska se om ett par dagar när smärtan lagt sig vad jag kommer på för tankar.

Aftermath

Vi blev följande dag stannade av polisen på vägen till Tallinn, men de ville inte se körkort utan bara att jag skulle göra blåstest, vilket jag klarade utan problem. Allt sött som kaka eller efterrätt framkallade illamående efter att levt en heldag på sockersmörja. Jag håller fortfarande en vecka senare fast vid att detta var första och sista fulldistansen, inte bara för de 13 timmarna av självplågan, utan för 13 måndaderna av fokus på endast triathlonträning det krävde för att komma helskinnad genom. Nu vill jag tänka på nåt annat än swim-bike-run.

Jag vill till slut rikta ett stort KIITOS till Maiju, för utan hennes stöd och förståelse under både processen, men framförallt under loppet hade det inte varit möjligt.