Kapakkans första veteran-VM
Planeringen kom igång i god tid och alla var lika taggade på Nya Zeeland som Yukon i tiderna. När det var dags att boka flyg och inkvartering började en efter en hoppa av, alla dock godtagbara skäl att utebli. Slutligen var det bara en ensam krigare och hans fredliga hustru som for iväg. Orienteringsträningen hade till stor del lyst med sin frånvaro, men en (avbruten) tisdagsträning hade jag lyckats pricka in på vårvintern. Tur att man har rutin och talang att falla tillbaka på...
Avfärd och cyklonen
12.4 kl 06 på avfärdsdagen satt undertecknad på Helsingfors-Vanda Flygfält och väntade på flyget till Kuopio, för en arbetsresa. Messenger började plinga och plonga och Laura, Maijus vän som bor i Wellington sedan 6 år, skickade att största cyklonen i mannaminne drar över landet och allt är översvämmat. Värden till stugan vi hade bokat i Rotorua hade kontaktat henne och sagt gården är översvämmad och han betalar tillbaka bokningsavgiften, eftersom det inte är någon idé att komma till dit mitt i cyklonen. Vi planerade om och bokade ett flyg från Auckland till Wellington, istället för att ta bussen till Rotorua direkt. Tillbaka i Sibbo på eftermiddagen packades de sista sakerna ner och gav instruktioner åt mina föräldrar, som kommit för att sköta djuren medan vi var borta. Kl 21 startade vi mot flygfältet, andra gången för min del, och vi hoppades cyklonen skulle vara enda problemet vi stöter på denna resa. Flyget mot Hong Kong och jag sov som vanligt dåligt... kanske 1h totalt i 3 omgångar. Bäckström hade som tur var försett mig med reselitteratur i form av Christer Bouchts Från Hovsrättsbacken till Klippiga Bergen och med fri tillgång till öl gick resan rätt bra. Skärtorsdagslunch i Hong Kong och hoppade på följande flyg, destination Auckland. Igen nattflyg och igen svårt att sova, så med boken och öl som sällskap uppehöll jag mig så mycket som möjligt ståendes längst bak i flyget. Cyklonen orsakade tydligen turbulens, eller så skuttade planet av annan orsak, för med jämna mellanrum tändes skylten med säkerhetsbältet och jag hamnade söka mig till egen plats. Lyckades sova ca 30 min innan det var långfredags morgon. På planet träffade vi två damer från Minken, som också skulle på WMOC och diskuterade en bra stund med dessa om deras planer för vistelsen.
Långfredag i NZ
Landade och plockade med väskorna. Ingen cyklon mera, men allt verkade rätt så vått. Köade en stund vid Air New Zealand-disken, ifall det skulle gå att byta till ett tidigare plan till Wellington. Visade sig att det gick, men det måste göras vi Air New Zealand-disken i domestic terminal, inte international. Bussen till domestic terminal och i kön pånytt, medan tiden för att hinna med det tidigare flyget började rinna ut. En kvinna kom plötsligt fram till oss i kön och frågade om hon kan hjälpa. Vi förklarade att vi ville byta följande flyg till Wellington, men att det börjar bli bråttom. Hon drog med oss och plockade ut ett tangentbord från self-service check-in terminalen. Hon började knacka febrilt och plötsligt kom det ut nya biljetter... som hon tittade på och rev sönder. Nästa gång kom det ut baggagelappar och till sist ännu ett par biljetter, som tydligen var rätt. Med 5 min till godo kastade vi väskorna på bandet och rusade mot security check. 1 timmes flyg, men lyckades somna i alla fall tack vare sömnbristen och sov ca 15 min. Framme i Wellington var Laura och hennes sambo Conor mot oss vid flygfältet och vi var äntligen framme. Kvällen gick åt till kvällslänk, bordspel och planering av veckan, eftersom vår ursprungliga plan blåstes bort av cyklonen.
Craft Beer Easter
Lördag morgon vandrade vi ner mot centrum (genom botaniska trädgården) med siktet inställt på att dricka så god öl som möjligt. Jag hade printat ut
Craft Beer Capital Beer Tour kartan, som stöd för vår operation, men vissa av pubarna hade flyttat så vi hade större nytta av L&Cs lokalkännedom än kartan. Blev rätt snurrig i planeten fastän vi inte gick genom närapå alla pubar på kartan, så ingen medalj... På kvällen fortsatte bordsspelen i munter stämning.
Mot Rotorua
Vi hade bokat ett motell istället för vår översvämmade stuga och Conor måste på jobb tisdag, så han kom kunde inte komma med. Vänstertrafik, så varje gång jag skulle svänga lade jag på vindrutstorkarna. Bilresan tog 7-8 timmar så dit gick den dagen... Nämnvärt kan vara att vi körde förbi Mordor, från Lord of the Rings-filmerna. På måndagen gick morgonlänken längs den översvämmade stranden, mellan pysande thermal springs och lukten av ägg-fis var mer påtaglig än under tältnätterna i armén. På dagen besökte vi en Maori-by och åt mat tillagad i en av deras steam box, en trälåda byggd ovanpå en thermal spring, dit man på morgon lade sin kastrull och när man kom hem från jobbet var maten klar. Efteråt gick vi och badade i Kerosene Creek, en bäck med varmt geothermal vatten.
Zip-line och Napier
Tisdagen var det tidig väckning även för de som inte normalt springer morgonlänk, för vi hade bokat in
zip-lining. Eftersom undertecknad lider av lätt höjdskräck så känns inte hängande i en vajer högt över marken direkt lockande, men det gick bra och de längsta och snabbaste flygturerna var faktiskt jätteroligt.
Efteråt for vi mot Napier för övernattning. För den efterne motortillverkaren kan nämnas att jag inte såg någon turbo-fabrik. Några vidare turistattraktioner bjöd staden inte på, förutom en underbar lång svart strand för min morgonlänk.
Martinborough
I en liten by mellan Napier och Wellington började de på 1980-talet odla vindruvor i den gamla flodbädden, som visade sig vara ypperlig för detta ändamål. Idag finns det massvis med vingårdar och hela byn snurrar idag runt vin och vin-turister. Vi hyrde cyklar och gav oss iväg, denna gång med
vin-kartan i hand. Provsmakningarna kostade 5 ekorrskinn och innehöll 5-8 olika viner. Hällde/spottade man inte ut något av vinet blev man rätt glad i hatten redan efter ett par vingårdar. Vi lyckades pricka av 4 före de stängdes för dagen och vi cyklade till vår AirBnB.
Torsdagen hade vi bokat en 2-timmar häst-utfärd. Vägbeskrivningen sade 44km och ca 55min från Martinborough, så redan vägen dit var ett äventyr i sig. Vi hade inte printat ut någon karta, så först körde vi fel... och där vi väl vände tillbaka fanns inget mobilnät så vi kunde ringa eller kolla google-maps. Vi körde då på vägbeskrivningen i bokningen och med både kor och får på vägen så var vi ca 1 timme försenad på plats.
Förseningen gjorde dock inget, eftersom vi var de enda som skulle på ridtur samtidigt. Jag fick den största (och klokaste) hästen Mack, Maiju på den mellanstora OB och Laura på minsta (och temperamentsfulla) Sherlie. Våra två guider, dottern i huset och hennes kompis, red först och sist, så vi skulle bara följa efter i kön. OB och Sherlie hade lite oklara förhållanden vem som skulle vara före och Mack gick onödigt nära träd och buskar, så jag flera gånger var när att knuffas ner av de lägsta grenarna. När vi lärde känna våra hästar bättre så började samarbetet flyta på nästan prickfritt. Nedför en lerig backe halkade dock OB och Maiju föll då av, rakt i en lerpöl. Mjuk landning, men alldeles våt och lerig... Hon kom snabbt på fötter och tillbaka i sadeln så färden kunde fortsätta.
Orienteringen börjar
Tillbaka i Wellington för en natt och på fredagen flög vi därifrån till Auckland, för nu var det äntligen dags att orientera. Hämtade min nummerlapp, ryggsäck och diverse reklamprylar från tävlings-info i centrum, men kompassen för södra halvklotet skulle jag få först på TC för sprint-träningen. Laddade skafferiet på vår AirBnB med allt som behövs för en orienteringsvecka: Grötflingor, öl och bananer. Köpte även feijoa, en kiwi-liknande frukt som vår yoga-lärare i Finland rekommenderat. På lördag morgon tog jag bussen till centrum, bussen ut till Albany och sedan arrangörens shuttle-bus till TC. Diskuterade i bussen med Alex Friedman från Israel, som var första året i M80. Han såg optimistisk på sina möjligheter i år, när han var yngst i klassen, men vinst trodde han inte på eftersom det alltid var en svensk som var snabbast. Sprinten var jättelätt och jag joggade genom alla kontroller samt ett par varv runt hela området extra, för att det skulle kunna kallas länk. Ingen alkohol såldes på TC, så min medhavda flaska kom till användning. Tydligen liknande system med försäljningstillstång, lagar och paragrafer som i Finland.
Sprint kval
Hade räknat ut att sprint-kvalet var det viktigaste av sprinterna och jag borde satsa på denna dag. Går det så bra att jag kommer till A-final så är det ingen skillnad hur finalen går, eftersom jag i vilket fall som helst var bättre än alla i B-finalen. Går det inte så bra att jag kommer till A-final så är det ingen skillnad hur finalen går, eftersom det inte är någon prestige i B-finalen. Joggade till start och funderade i mitt stilla sinne hur mycket svårare dagens bana skulle vara jämfört med träningen.
Karta&GPS
här och
här. Tog det försiktigt i starten och fick ett bra flyt. Försökte öka takten lite, vilket resulterar i 1min bom till 6an. Ostabilt även till 7an och sedan vid 9an kom Georg ikapp bakifrån. Vi sprang rätt jämnt, han sakta men säkert och jag stannade och läste sträckan ordentligt före jag rusade iväg.
Vid kartvändningen gick Georg slutligen förbi och jag lyckades bara vara först på ett fåtal kontroller efter det. Sista kontrollen och mål knep jag dock före.
Resultatet räckte till B-final, vilket jag tycker är lämpligt med tanke på hur osäkert orienteringen gick.
Efter loppet när jag avnjöt min öl, observerade norrmännen som satt bredvid: "Det går tydligen bra att dricka här, fastän de inte säljer", varvid de plockade fram sina egna ölburkar från väskorna.
Sprint final
Maiju kom på måndagen med till finalen som hejarklack och med gemensamma krafter lyckades vi ta oss till TC utan att gå via tävlingsområdet. Vi försökte förstå var publikkotrollen skulle vara, men lyckades inte förrän det var dags att jogga mot start. De hade en modell-bana på vägen, som jag halvhjärtat joggade genom. Har man såhär kort bana måste man ta tillvara alla möjligheter till träning.
Karta&GPS. Pip-pip-pip-pip-PIIP! Såg att första delen av banan gick i parken och tänkte det var bäst att ge på ordentligt här, ifall det senare blir liknande labyrint som i kvalet. Spikade 1an, sprang sedan för långt och bommade 2an med 1min... Skakigt ännu till 3an, men sedan fick jag tillbaka lugnet. Rundade hörnet för att ta 6an och snubblar nästan över två slitna herremän som satt där och rökte rock-tobak. Tänkte man borde tipsa dem att deras gömställe är rätt dåligt, med tanke på tävlingen, men var redan så långt borta förrän tanken var avslutad att jag inte genomförde min plan. Teppo, som startat 1 min efter mig hade smitit förbi vid min skakiga start på banan var allt som oftast inom synhåll. På väg till 8an kommer jag förbi honom, men ingen chans att komma ifrån. Banan var lättare en kvalet och farten var rätt hög, så jag hade fullt opp att läsa kartan samtidigt som jag försökte hålla honom bakom mig. Till 14de kontrollen kommer han förbi, men på väg mot 15 springer vi för långt, stannar och läser, sedan får jag syn på kontrollen och rusar dit med Teppo tätt i ryggen. Han springer förbi när jag stannar ovanför trapporna för att försäkra mig att 16 var nedanför. Tittar över kanten och ser kontrollen, sedan tar jag fart nerför trapporna. "Heja Mathias", hör jag Rita ropa och känner mig lättad att jag vet vart jag är på väg vid publikkontrollen. Nu hör jag även Maijus rop bland havet av röster. Är osäker vart Teppo försvunnit, eftersom jag inte såg honom vid 16. Stämplar 17de och tänker han antagligen bommade och är bakom... tills jag plötsligt ser hans rygg långt framför mig. Lägger i nästa växel och stormar vidare medan klungorna börjar samla sig mot målet. Ser Maiju som försöker ta bilder på upploppet och målstämplar genast efter Teppo. Vid utcheckningen visar det sig att han hoppat över 16 och jag känner mig skyldig som borde ha ropat in honom, men vem ropar in medtävlanden vid publikkontrollen... 6/15 i
resultatlistan, men ingen skillnad i en B-final sprint.
Äntligen ut i skogen
På tisdagen firades ANZAC Day (Australian and New Zealand Army Corps, veterandagen fritt översatt) och för att hedra veteranerna från första världskriget började långdistansträningen först på eftermiddagen. Väntade över en timme på bussen, som körde enligt söndagstidtabell + någon skippad tur pga. förseningar (tydligen vanligt i Auckland) och hann i detta skede börja tvivla på att Hertz-kontoret skulle ha öppet idag. På Hertz satt dock en trött herreman som hatade livet, eller åtminstone sitt jobb. Efter ett likgiltigt ögonkast på mitt körkort gav han mig nycklarna till en Mazda och jag kom iväg. Woodhill Forest ligger en dryg timme nordväst om Auckland och fick parkeringsplats ett par kilometer från TC, så nu började jag bli hungrig på allvar. På TC går jag direkt till hotdog-vagnen, för man vill ju inte gå tom dagen före VM börjar på allvar.
Karta&GPS. Startstämplade och joggade över TC tänkande att 201&202 var rätt onödiga kontroller. Gled vidare över kullar och otydliga stigar och gladde mig åt den goda sikten. Mötte Rita som påpekade att idag skulle vara återhämtande, så jag svarade försäkrande att jag bara joggade lätt i den kuperade terrängen. Banan var som gjord för att korsa grönområdet via vägen och plockade lätt 213. Kom ut för tidigt till stranden och kunde inte läsa fast mig. Yrade fram och tillbaka bland 2m höga tuvor och upp till knähög undervegetation tills jag såg en annan orienterare och for efter honom till kontrollen. Vitt = underbart fysiskt, gul-grönt = rent helvete. Utkast ur PM:
"Pampas grass is widespread in Woodhill Forest. It has 1-2 m long bluish-green leaves and a distinctive fluffy white flower-head on a long stem. Although usually easy to brush past, the leaves are very sharp and can result in a nasty cut if rubbed against in the wrong direction.
In some clearings and other open areas of the forest, the tangly ground cover plant, Pohuehue, poses a trip hazard.
At the coastal edge of the forest on the Long Final map there are strips of macrocarpa trees. These trees have harsh branches with spiked ends and could easily scratch you or cause an unpleasant
eye injury."
Gjorde en liten krok till 219 och för att kompensera släppte jag på bromsen nedför backen, samtidigt som jag läste in nästa avstånd och när jag lyfter näsan ur kartan är jag framför en hög med torkade grenar. Hastigheten för hög och går inte att få foten på någon av grenarna utan risk för att vricka foten, så enda alternativet är att hoppa. Tydligen har Tjöck IKs knatteträningar i höjdhopp haft effekt, för likt Patrik Sjöberg flyger jag över grenhögen och rullar via vänster axel en kullerbytta för att sedan komma på fötter i farten. Fortsätter som om inget hänt med endast sand i håret och ett litet hål i kartan som minne av händelsen. Springer via vätskekontrollen med tanke på morgondagen och joggar sedan via stigarna till sista kontrollen och mål. Totaltid 55min.
Bredvid mig på TC sitter igen ett gäng norrmän och en av dem berättar hur han likt Ronja Rövardotter aktat sig för det vassa gräset genom att ofrivilligt krama en 2m grästuva och aktat sig för snubbelgräset genom att framstupa falla raklång på näsan. Jag berättar min höjdhoppshistoria och han kommenterar att det inte stod om dessa högar av torkade grenar i PM, så han visste att akta sig för dem också. Båda klarade sig dock utan att besöka första-hjälpstältet, vilket är huvudsaken.
Lång kval 1
Sen start på onsdagens kval, så även idag lämnade bilen flera kilometer från TC. De som åkte med arrangörens bussar hade lite närmare, bara ca 1 km att gå. Planerade jag ska göra ett stabilt lopp på egen nivå, för att se vad min kapacitet räcker till och sedan ha realistiska mål för kval 2.
. Startade med noggrann kompasskurs och med erfarenheterna från dagen innan kände jag mig lugnt. Började söka kontrollen lite för tidigt, hittade andra kontroller och missade stigen som jag trodde skulle stoppa mig från att gå för långt... nästan 5min bom. Visste att det gul-gröna var otrevligt så utnyttjade stigarna så mycket som möjligt till 2an, men även den sökte jag länge... ca 2min bom, men kom ikapp José som startade 1min före mig. Inombords kokade förbannelser över tidigare bommar, pampasgräset som skymde sikten och snubbelgräset som gjorde löpningen till backintervaller med höga knän. Då kommer Teppo ikapp mig, även han förbannar terrängen, men högt och tydligt till skillnad från mig. Ödmjuk från sprintfinalens diskning så håller han sig bakom eller vid sidan om mig, fastän terrängen igen blir öppen skog från kontroll 4 framåt. Jag stöder mig på de otydliga stigarna och orienteringen flyter på bra. Vid 8an kollar jag att det blir ett riktigt långt vägavstånd, så jag fiskar fram en gel som jag trycker i mig på första vätskekontrollen. Springer ikapp och ifrån alla jag ser och de vätskekontroller jag inte dricker på så häller jag ett glas över ryggen, för att hållas sval i värmen. Är mycket noggrann och försiktig när jag viker av vägen, eftersom farten varit rätt hög och lyckas spika både 9an och 10an. Tar riktning mot 11an men drar snett, stannar för tidigt och har ingen aning var jag är. Läser fast mig fel vid stigen, yrar vidare och hamnar tills slut fråga en gubbe var vi är. Bommar 4min och Teppo gick obemärkt förbi. Bommar sedan 12an med 2min före jag lyckas lugna ner mig och få tag i orienteringen igen. Springer sedan ensam och stabilt, med mycket stöd av stigarna igen. En liten krok till 18 (ca 2min) och när jag stormar nedför backen därifrån, så kommer en liknande hög av grenar som dagen innan framför mig. Den är lite lägre och denna gång är jag beredd, så lyckas ta mig över den som en häcklöpare istället för höjdhoppare. Känner dock att det spänner till lite i vänster baklår. När jag kommer till vätksekontrollen i skogen, där jag svänger av, så hoppar plötsligt ett rådjursliknande djur över stigen framför mig. Flickorna på vätskekontrollen blir mer skrämda än mig, så tydligen inget djur man ser varje dag här. Viker av stigen och försöker ta 19 rakt på, men går för långt och får ta ny fart från stigen bakom kontrollen. Det blir mera folk nu närmare målet, men alla har inte samma kontroller så krokar först via fel kontroll, före jag tar 20e. I mål med tiden 1h 37min,
placering 21/30 och 12min upp till A-final. Ett felfritt lopp hade räckt, men bommar man inte kallas det ju terränglöpning och det är en helt annan sport. Dricker min öl med en hamburgare och undrar hur musklerna ska kännas imorgon, eftersom de inte är vana med såhär långa länkar på senaste tiden.
Lång kval 2
Hela idén med att springa 2 långa kval hade kommit lite som en chock för mig, cirka 1 månad före avfärd. Jag trodde att man sprang antingen kval 1 eller kval 2, men tydligen är reglerna sådana att man ska springa två kval. Torsdagsmorgonen kändes dock inte så hopplös och med tidig start så fick jag parkering bara ca 1 km från TC. Hade studerat resultatlistan och konstaterat att idag måste jag springa vansinnigt fort för att ha en chans till A-final. När jag joggar mot start känner jag en viss styvhet i vaderna och vänster baklår påminner mig att idag ges inga möjligheter till häcklöpning. Värmer opp extra noggrannt och försöker psyka konkurrenterna, i hopp om att någon ska bli nervös, bomma, avbryta eller vänta på mig vid K...
Karta&GPS. Att springa vansinnigt fort gäller inte till 1an, utan jag försöker undvika misstaget från kval 1. Börjar ändå söka en backe för tidigt och bommar ca 1 min... bättre än igår, så fortsätter i samma fart. Drar för långt till vänster men märker mitt misstag och styr opp mot kontrollen. Ser ryggen på Gabriel, som startade 1 min före och sätter fart med riktning ryggen. Lyckades med ryggen som mål knipa snabbaste sträcktiden 2-3, men sedan bommades vi tillsammans 4an med ca 2 minuter. Skiljdes åt halvvägs till 6an, där Gabriel tog skogsalternativet med otydliga stigar och jag köttade övre vägen med tydlig stig. Blev rätt tungt i backen, men var samtidigt vid kontrollen. Sprang samma vägval till 7an och 8an, där vi kommer ikapp Teppo som startat 2min före mig. Gabriel är lite snabbare till 9an, men skymtar ännu hans rygg när jag bestämmer mig för att söka mig till vägen och blir därmed ensam. Tappade 2,5min på detta vägval, så tydligen inte bra att runda så mycket.
In till 10de kontrollen kom Andrew ikapp mig och vi blev att följas åt framöver. Ingen vidare hjälp av vägar och stigar i detta område, så jag är tacksam för lite sällskap. Vid 13e kontrollen bommar ett stort gäng, bland annat Gabriel. Vi blir en klunga på 4 personer och efter en 2min bom till 14e kommer Samuli ikapp, så vi blir 5. Storleken på klungan hjälper inte mycket och vi bommar 15 med 1min. Sikten är hyfsad men kontrollerna väl gömda så ingen kan komma ifrån annat än med rå fysisk styrka... Samuli och Radek håller greppet och vi andra är mera passiva. Till 16 kommer vi ikapp Teppo, som pga förkylning inte har fysisk kapacitet att hållas i klungan. Lite förvånad att ingen vill ha dricka vid vätskekontrollen före 18, så jag låter också bli. Spanar in vätskekontrollen på nästa avstånd, lägger mig först i klungan när vi kommer till vägen och tar sedan ett glas vatten medan de flesta andra drar förbi. Häller sista skvätten vatten över huvudet och ångar vidare frustande som ett lokomotiv. 18-21 går klungan som en dröm, vilket börjar kännas i lungorna när vi kommer på stigen till kontroll 22. Överväger släppa klungan, men tävlingsinstinkter är för starka och jag hänger kvar. Har svårt att fokusera kartan när vi svänger ut från 22 mot nästsista kontrollen. Försöker räkna stigar vi korsar men blandar bort mig när jag samtidigt försöker räkna på kartan hur många vi borde korsa. Samuli drar och först när vi är i rät linje med upploppet märker vi att vi kommit förbi. Svänger tillbaka och svär på våra respektive språk medan vi stämplar 23an. Sista kontrollen och upploppet går på ren vilja och ordningen över mållinjen blev: Radek, jag, Andrew, Gabriel och Samuli.
Mår dåligt och vill spy samtidigt som jag häller i mig kopiösa mängder vatten vid utcheckningen för att släcka törsten. Kan inte tänka alls, men lyckas ändå ta mig till väskan och byta på torra kläder. Tar sedan en hamburgare och dricker min öl, medan en skrämmande tanke slår mig: Tänk om jag kommer till A-final tack vare denna omoraliska klunglöpning?! Tiden 1h 16min och
placering 11/30 idag. Börjar nervöst räkna minuter och kolla vem jag eventuellt gått förbi i totala kvalresultaten. Rätt säker på att jag ännu springer B-final på lördag går jag mot bilen. Skjutsar en schweitzisk dam ut till landsvägen där hennes man väntar med husbilen och fortsätter sedan hem. Väl i lägenheten kollar jag om totala resultaten kommit och kan pusta ut:
17/30 och 12min till A-final.
Vilodag
Fredagen var vilodagen på resan och vi hade bokat plats på en Whale Research Vessel. Dagen börjades dock med yoga, i hopp om att telefonstolparna till ben skulle mjukna och ryggen skulle godkänna ännu någon natt i okända sängar och flygplansäten. Frukost och sedan ner för att vänta på bussen till centrum. Igen hamnade man vänta olovligt länge och efter en dryg halvtimme utan buss vinkade vi in en taxi, som sedan tog oss ner till båthamnen.
Vi satte oss framme på fördäck för att få njuta maximalt av det underbara vädret och friheten ute till havs. När vi väl kom ut ur hamnen och fick opp farten började vågorna bli högre och vattnet stänkte över hela båten. När jag var lämpligt våt gick vi bak i båten istället. Maijus telefon lägger tydligen på ett filter, så man ska ser skapligt snygg ut fastän håret är dränkt i saltvatten...
Sedan började vi kolla efter djurliv medan barnen i båten började spy av sjögången. Maiju lyckades se en pingvin som kom simmande mot båten, sedan såg vi flockar med fåglar som fiskade genom att störtdyka och sen kom delfinerna för att hälsa på oss.
De underhöll oss en god stund tills en i besättningen fick syn på en pelare av dimma: en val som frustande kom opp för att andas. Vi tog riktning mot området där valen varit till ytan och puttrade sakta framåt. Sedan fick jag se en till "utandning" och ropade exalterat åt en i besättningen. Ny riktning och med kameran beredd puttrade vi vidare. Det var en Brude's Whale och vi följde den sedan en god stund. Allt man såg var dim-pelaren när den kom opp och bakdelen när den dök ner igen. Jag lyckades fånga ett par av hans svängar på film. Här en av dem:
Långdistans final
Efter en vecka av sol och vackert väder började det på lördagen regna, vilket var synd eftersom Maiju även kom med som publik på denna final. Bytte om i arrangörernas tält med resultatskärmarna och joggade sedan till start. Benen var trötta, ryggen stel och kände mig allmänt hängig, men idag var det final så bara att bita ihop och offra sina sista krafter för sporten man älskar. Tröstade mig med att förmodligen alla kände sig lika trötta och "vi e all lite limin".
Karta&GPS. Kort avstånd till 1an som jag tar sakta men säkert. Joggar ner till stigen och funderar vägval. Beslutar mig för att runda söder om grönområdet får kartan att stämma ganska bra till 2an och 3an. Missar stigen till 4an och blir abrupt stoppad av en järntråd i midjehöjd vid vägkanten. Tar ny riktning och hittar kontrollen bra, men tappar ändå 1min på kroken tidigare. Springer med vägen till 5an och tar riktning mot kontrollen, men bommar. Yrar på tills jag hittar 6an och tar riktning därifrån mot 5an, men bommar och kommer till vägen. Ny riktning från vägen, men bommar och kommer till 6an. Ny riktning mot 5an och till min förvåning hittar jag denna gång rätt, med endast 9min bom totalt. Svänger mot 6an och lyckas här få snabbaste sträcktid, men inte så konstigt när man varit till kontrollen 2 gånger tidigare redan.
En 1min krok till 7an och nu börjar små grupper formas runt kontrollerna, men ingen H35 kompis i sikte. Kontrollerna 8-11 utan större dramatik och börjar misstänka H40 (B) och H45 (A) har samma bana. Dricka och sen går 12-15 som en dans, när det alltid är någon i sikte som stämplar kontrollen jag söker efter. Blir slö i huvudet när allt känns jämntjockt och tänker jag klarar kontrollerna på "suunta ja säkä", så till 16 där sikten är klart sämre blir det en 3min bom. Söker en god stund och hittar andra kontroller, men tills slut hittar jag även vår kontroll i ett buskage. 17 ser minst lika knepig ut så slår sällskap med en finsk H40 och spikar den, likaså 18e. Dricka och riktning mot 19. Drar tydligen av mot vänster och börjar söka på fel ställe. Folkströmmen drar oss ännu längre västerut och plötsligt står vi vid 20. Min kompanjon stämplar och jag svär till då jag tror vi har olika bana, men frågar om han har 19 redan och lägger iväg tillbaka, så svär även han till och kommer efter. Bommar ca 5min på denna mega-krok, men sträckan tillbaka till 20 går sedan desto bättre.
Är riktigt trött i både huvud och ben så skulle gärna överlåta orienteringen åt någon annan, men min finske vän verkar lika osäker som jag. Alternativet är att avbryta, men man har väl inte rest till andra sidan jordklotet och sprungit 2 långa kval för att sedan få DNF i finalen. Spikar 21 och 22 och hinner ikapp en klunga som verkar ha samma bana. Hela klungan yrar sedan planlöst omkring för att förhoppningsvis hitta 23an, häver ur sig svordomar på alla världens språk i buskarna och bommar ca 3min på detta. Försöker vaska fram någon som ser säker ut i klungan på väg mot 24an medan klungan blir till ett utsträckt band. 24an går bra och väljer nästan ensam att ta 25an via stigen, vilket lyckas fint. Märker jag har min finske vän i släptåg och ökar självsäkert farten på vägavsnittet till 26an, men benen skriker redan av smärta så misstänker hastigheten inte är något att skryta om. Stämplar 26an och känner hur musklerna rycker och börjar knyta ihop sig till en totalkramp. Har svårt att få någon riktning och tänker på en match i damtennis där ena spelaren leder stort, men vrider sig i smärtande kramp efter varje boll. Kollar kodsiffran dubbelt oftare än kartan och vet inte hur jag lyckas hålla någon sorts stabilitet. Stämplar och vill nu i mål så snabbt som möjligt, så springer slumpmässigt vidare och fångas av stigen, styrs vidare av snitseln till sista kontrollen. Känns som jag gjort mitt livs sämsta lopp när jag tappert utmanar mina benmuskler på det krokiga upploppet, medan Maiju ropar uppmuntrande. Mål!
Skakar som ett asplöv vid utcheckningen och blir omåttligt lättad när jag hör "OK". Balanserar på gränsen till kollaps, men försöker se stark ut för att undvika att skickas till första hjälpen. Vid utgången står en arrangör (tävlingsledaren?) och tackar för att vi deltagit och frågar artigt hur det gått. Jag frustar uppgivet, gestikulerar besviket med handen, skakar på huvudet och säger: "No...aoh...bad...it was...hard... Ask again in 5min". Han svarar glatt att VM-finalen ska vara svår och klappar mig tröstande på axeln. Haltar vidare och Maiju hittar mig. Lyckas byta på torra kläder utan att få kramp eller börja gråta. Kollar resultatlistan och är förvånad hur bra jag ändå ligger till. Min tid på 1h 49min räcker till
placering 7/15 och många har idag trivts över 2h i skogen. Lång kö till mat-bilarna, så går och köper en låda churros som jag tvingar i mig på väg till bilen.
Hemfärd
Tvättar och torkar tävlingskläderna, försöker torka skorna med hårtorken och packar ner resten. En fullskalig avslutningsfest är svår att åstadkomma med 2 pers, men dricker & äter kylskåpet tomt i vilket fall som helst. Tänker genom resan och kommer fram till att det nog blir fler veteran-VM framöver, men då ska jag vara bättre tränad och gärna med lite större grupp. Nya Zeeland skulle jag även gärna se igen, då också syd-ön. Finns så många platser på jorden som är värda ett besök, så en lotto-vinst skulle inte sitta fel. Ett speciellt omnämnande kräver även vår lokalbutik i Auckland,
The Good Grocer, som med sin ypperliga kvalitet oftast slog restaurangmaten i både smak och pris. Flyget hem gick i samma stil som ditresan. Maiju försökte sova och jag drack öl. "Could I have another beer, please?" "Here, take two... you'll need it." Hemma hade mina föräldrar tagit väl hand om hus och husdjur, så en ren fröjd att komma hem. Tack till alla som på något sätt varit inblandade!
