tisdag 11 juli 2017

Kapakkan goes Vansbrosimningen

Eftersom Kapakkans resor blivit mer och mer solo-projekt tänkte jag att även denna resa kunde vara värd ett inlägg. Övriga medlemmar var eventuellt informerade om min dröm att bli bad-anka, men någon formell inbjudan att följa med uteblev.

Förberedelser

Mina (inte mera så) hemliga drömmar om att bli bäst i världen även på triathlon har hindrats av det faktum att jag inte simmat crawl sedan simskolan i lågstadiet. Under min korta karriär i Wärtsiläs 2a stafettlag (plask-maskarna) i bolags-simningen tilläts jag simma bröstsim, bara jag hoppade i bassängen med huvudet före. Men för ett deltagande i triathlon krävde jag att jag skulle lära mig crawla. Så i oktober 2016 anmälde jag mig till en 2-kvällars "simteknik - crawl" kurs i Borgå simhall. Före det var Maiju med en dag i simhallen och gav tekniktips. Efter dessa teknikträningar kände jag mig redo att börja träna på egen hand. Ca 1 gång i veckan simmade jag 30-60min, i början 25m crawl - 25m bröstsim för att hämta andan, tills våren när jag klarade nästan 100% crawl. Köpte en våtdräkt ett par veckor före avfärd och en vecka före testade jag den i en sjö i södra Sibbo. Köld-panik, kallt huvud, frusna tår och fingrar gjorde att självsäkerheten jag byggt upp i simhallen försvann i en nafs. Flyget, inkvartering och anmälan var dock bokat, så det var bara att göra det bästa av situationen.

Avfärd

Flyget gick på fredag eftermiddag, just samtidigt som stafetterna i orienterings-VM. Jag kollade herrstafetten fram till ankarsträckan, sedan hamnade jag stänga av telefonen. Framme i Arlanda var herrstafetten avgjord och damstafetten just startat, men kunde inte följa via YLEs sidor utomlands och SVT verkade inte sända hela VM. Hämtade hyrbilen och körde iväg mot Vansbro. Stannade och försökte få mat på vägen, men korv med bröd verkar vara det enda som erbjuds på svenska servicestationer. Lever på det fram till Dala-Järna där jag köper en kebab-rulle, eftersom jag misstänker Vansbros matställen kommer vara fullproppade när invånarantalet plötsligt 10-dubblas över en helg. Svänger också in för att se var skidlegenden Gunde Svan bor och det var värt 5 minuters omvägen. Väl framme i Vansbro följer jag skyltarna till Gymnasieskolan och "checkar in". Får fritt välja klassrum att sova i, så kollar in i ett par tills jag kommer till ett med tomma ölburkar på katedern och konstaterar att här är jag bland likasinnade. Ingen är dock på plats så rullar ut mitt liggunderlag och ger mig av mot tävlingskansliet för att hämta tävlingskuvertet. Där fanns även en sportaffär, så kollar in utbudet av neopren-skor/sockor, -handskar och -mössor. Frågar en till synes erfaren simmare om jag behöver neopren-skor för loppet, men han säger det är onödigt. Han har simmat redan på fredagens Öppen-älv och tyckte vattnet var rätt varmt (16-17 grader) i år. Jag tror honom och fortsätter till energi-hyllan. Försäljaren där förklarar att man laddar med tabletter och energi före simningen, men få tar något alls under loppet. Ifall man måste, så kan man lägga en gel i badmössan eller stanna vid vätskebryggan vid 2km. Tydligen inget speciellt man behöver köpa för en simtävling, så fortsätter till öltältet. Där träffar jag Lars från Umeå, som vänligt svarar på alla mina frågor om hur tävlingen går till, vad man ska tänka på och tröstande förklarar att det nog kommer gå bra. Han hade även han simmat Öppen-älv på fredagen och höll på med en svensk klassiker. Diskussionen gick genom alla sporter som är viktiga i livet, tills det var dags för mig att tänka på refrängen.



Tävlingsdagen

Vaknade varje gång någon vände sig på knarrande luftmadrasser och mitt i natten när jag skulle till toaletten mötte jag en dam i korridoren. Hon hade sin sovsäck, kudde och liggunderlag under armen och frågade om någon snarkade i vårt rum, för det var ett "helvetes snarkande" i hennes rum. Jag sa att en snarkar, förutom mig, men hon kan ju lyssna i dörren om det är bättre än hennes rum. När jag var tillbaka från toalettbesöket syntes inte damen till, så antar att vårt rum inte var så mycket bättre. Vid frukost kände jag mig rätt väl förberedd och slevade in både gröt och smörgåsar med god aptit. Magen kändes dock lite upprörd, så beslöt mig gå till apoteket, som naturligtvis var stängt sommarlördagar. Diarré är ju inget man vill ha när man är klädd i våtdräkt. Hade dock en miniatyrflaska Fernet Branca som jag kunde ta till i värsta fall. Packade min tävlingsväska och var i valet och kvalet om jag borde ta min "medicin" eller inte. En rumskamrat sade uppmuntrande: "Fan, tänk om du inte överlever... ta den nu!" Sagt och gjort. På startplatsen spred sig en doft av gummi och liniment. Tydligen smörjer folk in sig med liniment för att hållas varm eller krampfri och vaselin för att inte våtdräkten ska skava. Jag hade tagit mitt liniment invärtes och visste inte om våtdräkten skaver, så det var bara att krypa i gummihalaren och hoppas på det bästa.
Starterna gick var 15e minut och ens individuella tid startades med tidtagningschipet just före man gick ner i vattnet. Jag höll mig längst bak i startgruppen och simmade sedan långt ut i Vanån för att inte behöva trängas. Simmade bröstsim första hundra metrarna tills kroppen vant sig vid temperaturen och crawlade efter det alltid när det fanns utrymme. När det blev trångt eller man skulle förbi någon framför bytte jag till bröstsim, för att inte slå till någon och bättre kunna navigera förbi. Våtdräkten gjorde att man flöt av sig själv och strömmen i Vanån att man kände sig oförskämt snabbt. Efter ca 1km kollade jag klockan och konstaterade att jag aldrig simmat såhär snabbt tidigare. Tårna och fingrarna var rätt kalla, så försökte öka tempot för att hålla värmen. Vid 2km började jag tappa känseln i tårna och fingrarna, men var inte trött alls så tänkte det nog ska gå bra fastän banan här svängde motströms uppmed Västerdalälven. Det blev svårare och svårare att hitta eget utrymme på banan och varje gång man bytte till bröstsim kändes det som man stod stilla i strömmen. Riktigt så illa var det väl inte, men ville i alla fall crawla på så mycket som möjligt för att komma ur det kalla vattnet. Skyltarna med info hur långt det var kvar till mål kom allt tätare och jag kände efter om jag ens var trött. Förutom kylan var vaderna det enda som eventuellt kunde bli ett problem om det varit väldigt långt kvar. Väl i mål (3km) stannade jag egen klocka på 1h 5min, fick en medalj runt halsen och gick mot duschen. Innan jag hämtat väskan och fått av mig våtdräkten så hade fingrar och tår fått tillbaka sin normala färg, så sköljde bara av mig snabbt i den varma duschen.

Halvt stolt över genomfört lopp och halvt besviken det varit så lätt gick jag till restaurangtältet för lunch. Detta måste utan tvekan vara det lättaste av loppena i en svensk klassiker, men å andra sidan är det säkert det mest riskfyllda, så därför är det bra att det är lätt. Det räcker med en liten kramp så hade loppet varit omöjligt att slutföra. Styr sedan kosan mot Sollentuna för dusch, mat, öl och övernattning hos Henry&Annika. Märker av att våtdräkten skavt lite i nacken, men ingen muskelvärk eller liknande. Tröttheten på söndagen beror på ölen och inte på simningen... Nu måste jag bara skaffa mig en landsvägscykel så är jag redo för mitt första triathlon!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar