BotniaVasan snett bakifrån

Eftersom både Mr Rauta och Mr Saari kämpade sig genom hela fanskapet snabbare än mig så skriver jag detta endast från min synvinkel: Snett bakifrån.
Ifall de vill fylla i med egna erfarenheter och kommentarer så ryms nog det hit också.

Jaha, kl 06.45 var det väckning, dusch och morgongröt; flytande, inte rullande. Pratade lite väder med Heikki och sedan bar det iväg mot Norrvalla via Brändö, där min liftare väntade. Väl framme i Norrvalla påmindes jag om att min kropp fortfarande förknippar stället med outhärdlig fysisk smärta. För att rädda sig försökte min kropp halka omkull flera gånger, men jag gick vinnande ur denna kamp. Hämtade startkuvertet och fick höra att starten var uppskjuten till kl 11. Hittade bekant folk och satte mig ner för att diskutera mer väder. Mitt stridspar Ida var lite sen eftersom hon hämtade GPS-trackern. Vilket race det skulle bli nu med GPS och allt... Klockan närmade sig 11 och alla utom stridparet Granholm&Loo gjorde sig redo för start. Tydligen har did-not-start blivit lite av ett tema där, men jag fick låna Pernillas rånarluva och det är jag evigt tacksam för.

Kölden var ruskigt bitande på startfältet och det var inte alls lockande att ta av sig överdragsjackan en sekund för tidigt. Jag hoppade i skidorna och försökte in i det sista skaka liv i fingrarna som redan var frusna av att bära skidor och stavar till startområdet. Startskottet gick och det började röra på sig, men långsamt långsamt. Allt kändes kallt och fel, skidorna gled inte alls och man vågade knappt andas in den kalla luften. Humöret var botten ända tills vi äntligen fick upp lite fart och blodet började cirkulera. Första saftkontrollen var ännu bitter, men sedan ryckte jag upp mig. Skrek lite åt fotografer som uppenbarligen trodde att de viktigaste åkarna redan passerat när vi kom. Vid Kukkus försökte jag beställa blåbär och kärlek av funktionärerna, men detta fick nästan Ida att sätta blåbärsoppan i halsen.

Utan kärlek men med humöret på topp skidade jag vidare mot Kimo, min favoritstation. Märkte att mina skidor gled lite bättre än Idas, vilket kändes som en tröst eftersom jag började bli lite trött redan. Kimo var lika festligt som alltid och nu började det nästan gå att andas normalt. Komossa var oändligt långt borta så jag hamnade tugga i mig både salta nötter och energitabletter i farten. Vilken skön känsla när funktionärerna matade i mig godsaker när vi väl kom till Komossa. Ida började också visa lite trötthetstecken, men ångade på i god fart i alla fall. Kilometrarna blev längre och längre och skidorna gled sämre och sämre. Detta kunde jag ju dock inte visa utan försökte hålla eget samt Idas humör på topp. Detta genom glada sånger (bl.a. "Just idag är jag stark" & "Blott en dag"), uppmuntrande slagord (bl.a. "Smärtan är din vän" & "Njut av tröttheten") och tröstande försäkran att det inte var långt kvar.

Pisspaus i Kalapää för undertecknad och med något kilo mindre barlast gick det igen lätt. Små kramper i vaderna varje gång fästet släppte och armar som inte orkade mera gjorde färden mer intressant. Lite kvar nu och vid sista saftkontrollen blev det klart att med en slutlig kraftansträngning kommer vi klara loppet på under 6 timmar, vilket betyder personbästa för min del. Spurtade på upploppet för att komma så nära efter Ida i mål som möjligt. Kunde ju inte börja tävla om placeringar när hon hade dragit mig hela loppet... Kom i mål på 5.54.37 och kände mig lycklig som aldrig förr. Drabbades av en liten host&skratt-attack när jag började känna efter hur ont min kropp egentligen gjorde. Efter dusch och mat for jag hem och tankade energi som man tappat under loppet. En och annan varm honungsvatten med mörk rom slank också ner för att, som Heikki så fint uttryckte det, få huvudet att värka lika mycket som resten av kroppen följande dag.

Var det värt mödan? JA! Förstår jag de som inte startade pga. kylan? Ja