Så var det åter dags för årets orienteringshöjdpunkt: Ultralånga FM! Detta år fick vi njuta av Vehkalahden Veikots banor i Turkia, som marknadsfördes som terräng växlande mellan bra och utmärkt. Banorna å sin sida utlovades att de knappast gå till historieböckerna som för korta eller för lätta, enligt banläggaren själv. 26,3km och 41 kontroller
Start-10
Vid start pratade jag lite med Leo, som jag kommit i mål med två år i följd, och han meddelade att formen var om möjligt ännu sämre än tidigare år. Startskottet sköts med hagelbössa och gick examplariskt, mycket tack vare funktionären som räknade ner till start åt skytten. Efter som båda hade hörselskydd var ljudnivån tillräcklig för att startfältet skulle höra 5-4-3-2-1-PANG! Berättade första kontrollsiffran åt grannen och vi hade samma, så vi följdes åt en bit och rundade till höger om sjön. Kontrollerna var rätt synliga och terrängen fin. Från 2an hade jag långa gaffeln men tog det lugnt och sansat.
Då finns det ingen som tar en, man e kung-kung-kung i baren... Ny gaffel efter 5an, så lyckligtvis orienterade jag själv ännu. Blev omsprungen av en noggrann orienterare som jag lät dra 7-8 avståndet medan jag funderade på varför skorna skaver och hur stora skavsår jag kommer ha efter 26,3km. Han undvek alla stigar med motiveringen att det inte lönar sig i sånhär terräng, så jag lämnade honom vid 8an och rundade via vägen... Vann tydligen ca 10s på mitt vägval för vid 9an kom han till kontrollen när jag var på väg bort. Bommade 10 till vänster och kom sedan in till första kartbytet. Gel och glögg vid självservicebordet, sedan vidare med nya kartan.
11-19
Rundade denna gång till vänster om sjön, fastän 1an var längre söderut än 11an. Orienterade hela kartan själv och sökte bara 13 och 15 lite längre än optimalt. Mötte en haltande orienterare med blodigt knä, som tydligen avbrutit och var på väg mot målområdet. Jag frågade om han klarar sig eller behöver han hjälp, men han intygade att han kan ta sig till mål för egen maskin. Skoskaven gjorde sig påmind alltid på vägavsnitt, men när man möter blödande människor känns det onödigt att klaga. Vid vätskekontrollen till 16 frågade jag vilken väg eliten hade tagit, men flickorna svarade fnissande att de inte visste.
You raise me up to more than I can be... Bommade 10/19 till höger denna gång och fick följa snitseln tillbaka opp till kontrollen. Frågade en arrangör vad klockan är och han svarade halv två. Vecklade opp tredje kartan och började räkna km-hastighet och estimerad sluttid medan jag tryckte i mig en gel, astmamedicin, bytte vattenflaska i bältet och drack lite glögg. Tog ett tuggummi och förklarade åt en undrande arrangör att slemmet blir mindre trögflytande med tuggummi.
20-Mål
Rundade även denna gång till vänster, men mera av slumpen än ett medvetet val. Märkte jag inte var fokuserad och försökte skärpa mig och funderade vägval till 21. Bommade 22an och började känna mig ordentligt sliten. Benen gjorde ont när jag sprang i skogen och fötterna när jag sprang på väg. På väg opp till 23an, mitten på fjärilsgaffeln, så började jag känna av kramp i vänster lår. Tog en nypa salt och försökte memorera omgivningen för att lätt hitta in från andra hållet. Fjärilen gick i det närmaste felfritt, men farten hölls ner av rädsla för kramp. Ser två andra orienterare när jag tar mittenkontrollen sista gången och styr kosan mot 30, som jag hittar utan problem. Med tanke på känslan i mina lår så beslutar jag springa på väg så mycket som möjligt på väg till 31. Skoskavena kändes ordentligt, men tyckte inte det påverkade farten nämnvärt. En av de två andra kommer ikapp mig på vägen och jag hälsar glatt och frågar om det är ogafflat resten. Jag hör inte vad han svarar, men följer efter oppför backen mot 31an. DÅ hugger krampen till i vänster lår och jag får inte benet böjt alls, för musklerna lyder inte medan det bränner och drar. Plockar fram saltet och fortsätter framåt genom att gå uppåt med höger ben och sedan dra vänster ben bredvid, medan jag kastar in en nypa salt och hoppas på snabb lindring. DÅ börjar höger lår krampa lika hårt som vänster och tårarna börjar rinna av smärta. Jag är nu totalt orörlig och tittar bakåt ifall vägen med vätskekontrollen skulle synas och därifrån få hjälp till tävlingsområdet. Konstaterar det är lika omöjligt att ta sig neråt som uppåt och förblir stående. Kastar in mer salt, gel, salt, energitablett, salt och dricker ur ena vattenflaskan. Känner att det börjar lätta och kastar in ännu mera salt medan jag vecklar ut kartan. Fortsätt eller avbryta?
Värsta smärtan har släppt så jag bestämmer mig att åtminstone ta 31an. Torkar tårarna och fortsätter lätt illamående gå framåt. Haltandes bommar man sällan en kontroll man redan varit till två gånger tidigare, så vid 31an fortsätter jag framåt. Nära 32an ser jag en annan orienterare och frågar om han söker samma, för jag är inte säker om vi har gaffling. Han har samma som mig och frågar varför jag suckar och stönar så mycket, när vi nästan är på slutrakan. Jag berättar att båda låren krampar, skoskav och det inte känns alltför lätt. Han plockar fram en påse magnesium och ger åt mig, medan vi tillsammans tar oss mot 32an. På väg mot 33an börjar jag tappa fokus, men tänker att så länge vi är tillsammans kan det inte gå så illa. Vi bommar 34an fastän farten inte ens kan kallas rask promenad. Något springsteg försöker vi med, men båda är så trötta att efter 2-3 steg hamnar man gå igen. Kommer på jag har en energitablett i bakfickan än, som jag inte tog vid vätskebältestömningen före 31an. Kastar in den och dricker lite vatten på, men det snurrar i huvudet lika mycket fortfarande. Ser skrämmande mumintroll bakom varje buske och känner ångesten komma krypande. Medan vi kravlar oss opp till 36an funderar jag hur jag ska förklara att jag snart kollapsar och han inte kan lämna mig här. Upprepar meningen om och om igen i huvudet.
Aah vätskekontroll! En ofattbar glädje infinner sig när jag ser att vi kommer passera en vätskekontroll på väg till 37an. Tar jag mig dit så kan ju personalen där ta hand om mitt kollapsade jag och behöver inte belasta min kamrat. Svänger känslan såhär snabbt kan jag nog säkert släpa mig ända till mål... och sportdryck på vätskekontrollen så orkar jag hur lätt som helst... Positiva tankar nu bara så kanske jag inte faller ihop vid nästa tuva. Sportdrycken vid vätskekontrollen var mycket svagt blandad, så jag häller i mig 3 muggar. Brukar annars undvika arrangörens sportdryck, men i desperat behov av energi gör man undantag och med såhär lite kvar borde ju inte magen hinna ställa till med alltför stora bekymmer. Stupen och skrevorna är mycket fina vid 37an och Kari, som min kamrat heter skämtar att vi turistar för utsiktens skull, när vi börjar söka kontrollen ett stup för tidigt. När vi stämplat och svänger ner mot 38an ser jag en annan orienterare på kalhygget.
I believe I can fly... Vi är inte ensamma, säger jag och pekar. Nä och det finns åtminstone en bakom oss ännu, svarar Kari. Ner från 38an meddelar jag att nu måste vi börja springa, när det bara är stig och väg kvar. Vår officiella långspurt börjar, tassandes på styva ben. Lyckas inte riktigt komma opp i snabblufs-hastighet, men ändå börjar vaderna krampa lätt. Skoskaven känns i sammanhanget oväsentliga. Rundar onödigt långt till 39 och uppför hamnar vi gå för att inte benen ska krampa. Kari börjar gå även nedför, men jag säger att om han inte skärper sig så kommer jag spurta ifrån honom på upploppet. Och så måste vi kasta vätskebälte/ryggsäck för slutspurten, meddelar jag.
Vi kommer joggandes till nästsista kontrollen, Kari stämplar först och när jag stämplar märker jag att kodsiffran inte stämmer. Vi är vid stenen nedanför och vår kontroll ska vara fast i stupet. Jag hojtar till Kari och kollar uppåt för att försöka få syn på kontrollen. Vi kämpar oss upp mot stupet och får syn på kontrollen. Vi stämplar samtidigt och jag konstaterar hur nära det var att bli diskade efter 5 timmars kämpande. Staplar neråt tills sista kontrollskärmen syns och tar riktning rakt på. Kari joggar på ett upptrampat stråk och jag hamnar i riset bredvid. Eftersom min knän inte lyfts utan att låren krampar, så går jag in bakom Kari igen. Säger att nu borde han kasta vätskeryggsäcken, men han verkar inte göra några försök. Jag behåller mitt bälte på också, mest för att jag inte skulle orka hämta det efteråt. Anser mig moraliskt inte ha rätt att slå min räddare på upploppet, men en ordentlig kamp vore på sin plats i alla fall. Kari stämplar först och när jag ska stämpla klantar jag med EMITen så han får några sekunders försprång. Dessa sekunder kan jag inte ta ikapp utan att låren totalkrampar så jag nöjer mig med en märkbar tempoökning, vilket Kari svarar på bra. 5 timmar 3 minuter och 30 sekunder med en fin avslutning.
Resultat: 48e av 67 startande. I detta skede kändes det overkligt att jag vid flera tillfällen övervägt att avbryta.
Byter på torra kläder och med lite hjälp av en vänlig arrangör får jag även av mig skorna. Trots kramper, blåsor, illamående och lite blod, så konstaterade jag att detta evenemang även bör prickas in i kalendern för nästa år.
