Om sanningen ska fram... del 2

Andra delen i intervjuserien kom 2012 och publicerades även det i Femmans orienteringstidning, fastän jag vid publicering redan bytt klubb till Sibbo Vargarna. Denna gång var det Jenny Johansson, som vi träffat på i Skottland sommaren 2011, som ställde frågorna.

Jenny och Mathias på 25-manna 2011. Foto: JJ

Vad var det som fick dig att prova orientering "på äldre dar" och framför allt vad fick dig att fortsätta?
Jag hade några vänner som orienterade och de föreslog jag skulle pröva på orientering, som ett intressantare alternativ till jogging. Nya kompisar, roliga tävlingsresor och bra träning fick mig att fortsätta.

Har din bild av orienterare och sporten orientering förändrats sedan du själv började?
Jag trodde nog att det var svårare än det är och sedan att det finns så många olika nivåer av orienterare. Trodde att alla som höll på siktade mot toppen, men i själva verket finns det minst lika många som håller på för motionen.

Jag började orientera som 7-åring och lärde mig orientering succesivt under ungdomsåren. Vad tror du är svårast att lära sig när man börja orientera som vuxen?
Jag tror svårast för mig var att förstå färgerna på kartan, dvs i vilken terrängtyp jag borde vara på. Gult, ljusgrönt och vitt på kartan men allt verkade se likadant ut i naturen. När man börjar som barn så antar jag att man börjar kunna springa snabbare och läsa kartan snabbare samtidigt. Jag hade full fart i benen från början, men hamnar ta det mycket lugnt för att inte tappa bort mig på kartan.

Vilken är den roligaste terräng du sprungit i?
Jag har ingen direkt favorittävling eller plats, men gillar inte alltför öppen och snabb terräng. Sedan vill jag gärna ha tydliga saker att läsa fast mig på ifall jag kommit vilse.

Orientering är som musik när det flyter på. Men vilken låt/vilka låtar brukar du ofrivilligt få i tankarna under ett lopp? (För det händer väl alla..?)
"Kenta - Just idag är jag stark" brukar ofta snurra i huvudet och av någon anledning har "Eric Amarillo - Om sanningen ska fram" förekommit mycket i somras. Går det riktigt tungt försöker jag höja stämningen med att i huvudet upprepa hejarklacksramsor, främst Vasa Sports ishockeyramsor.

Hur mycket vet du som ny i sporten om dagens elitorienterare? T.ex. om du fick sätta ihop ett drömlag som du skulle kunna vinna Jukola tillsammans med, vilka lagkamrater skulle du då välja?
Några namn är ju välkända, men mycket få som jag skulle kunna känna igen på bild. Vinna Jukola kommer jag inte göra fastän jag skulle springa i samma lag som världseliten, så hellre springer jag med ett kompisgäng.

Bryr du dig mycket om vart i resultatlistan du hamnar på en tävling eller är du nöjd om du själv tycker att du gjort ett bra lopp?
Normalt så bryr jag mig inte om resultatlistan, men visst är det roligt om man varit lite snabbare än någon man känner.

Snart nytt år. Vad är dina mål som orienterare under 2012?
Det första och stora målet för nästa säsong är att klara mig genom FM Ultralång i Kortesjärvi i Maj. Sedan hoppas jag naturligtvis slå Christian Granholm i Croatia Open i Juli.